Ett då varseblivs genom ett nu i Yngve Brothéns utställning på Konsthallen - Bohusläns museum i Uddevalla. Som den inbitne samlare han är har han utnyttjat möjligheten att integrera verk ur museets samling av konst och hantverk. Rakt igenom den stora utställningshallen skär en djärv skrovform draperad i svart plast. Den extremt utdragna formen och den svarta draperingen gör att tankarna snarare förs till Venedig och de mytomspunna gondolerna än bohuslänska roddbåtar. Venedig som kanske mer än någon annan plats representerar det sköna förfallet och tiden. Döden: ett tema som löper som en röd tråd genom hela Brothéns utställning med de i svart plast inlindade objekten, glasskulpturer med uppstoppade fåglar, klockor, kistor och målningar. Denna stämning av ”memento mori” anslås direkt i ett stort assemblage som utgör centrum i utställningens kanske vackraste rum. Likt ett offer vilar assemblaget, som är ett självporträtt sammansatt av diverse gamla ting och strandfynd, på en blå bädd. Det omges av en svit målningar, som känns tydligt inspirerade av italienskt trecento och quattrocento och på ett plan kan de ses som en utvidgning av självporträttet såväl i rummet som i tiden.
      Målningarna är från början av 1990-talet och gestaltar livets förgänglighet, förfallet och avståndet i tid utifrån de fragment som fortfarande finns kvar. Strama verk komponerade efter hexagonen, sexhörningen. I senare målningar arbetar Brothén friare och med tydlig figurativ inriktning, men fortfarande handlar det om tiden, nu med en förmedling av förlust och sorg. Starkast är en svit målningar där utgångspunkten har varit porslinsfigurer, som inslagna i svart plast visas intill målningarna. Svärtan finns närvarande också i målningarna genom bakgrundstonen, som är rispad, sårig. Verk som utmanande balanserar på en skör tråd mellan det banala och det sköna.

Bland målningarna märks också verket ”Berättelsen om en målning”. Och det är just vad det är, samtidigt som bilden i sin oändliga upprepning av motivet blir ogripbar. Lite som i Velázquez berömda ”Hovdamerna” där konstnären själv ses bakom den duk betraktaren tror sig stå inför. I ”Berättelsen om en målning” har Brothén ställt upp museets personal framför den målning som vi upplever att vi tittar på, upprepad i oändlighet. Resultatet blir en paradoxal känsla av ett då, eftersom den figurativa målningen i sig framstår som bärare av något förflutet.
      Om sin tid berättar också en monumental installation av ett 20-tal målningar ur museets samlingar, djärvt hängda med framsidan in mot väggen för att deras baksidor ska bilda ett collage just över sin tid. Spännramarnas trä har mörknat, inventarielapparna gulnat, och man förundras stilla över den omsorg som finns i hantverket i fråga om dukens montering och museets arbete. Här synliggör Brothén någonting kanske för alltid förlorat. Men varför måste de bortvända målningarna identifieras i verkförteckningen? En krock mellan museets olika roller som arena för samtidskonsten och vårdande uppdrag av samlingarna?

Göteborg 2008-02-21 © Margareta Persson

"Gosse på vandring", 2007, © Yngve Brothén / BUS

"De bortvända", 2008, © Yngve Brothén / BUS 2008

"Munin", 2007, © Yngve Brothén / BUS 2008