"Interiör med kvinna vid klaver" Vilhelm Hammershöi, © Åmells		"Studio" © Richard G. Carlsson

Navet i ”Minimal - en utställning om den intensiva lågmäldheten” är dansken Vilhelm Hammershöi med målningen ”Interiör med kvinna vid klaver” från 1910. Kring detta avskalade ljusmåleri har fyra nutida svenska konstnärer förts samman. Utställningen väcker förhoppningar om att Stockholm i Åmells fått en ny konstscen för genomarbetade utställningar i mellanformatet.
      Titeln känns i förstone logisk, men det märkliga inträffar att när dessa till synes lågmälda konstnärer möts framträder inte återhållsamheten i uttrycken som en förenande faktor. Det blir istället uppenbart hur konstnärskapen trycks isär. Kvar blir fascinationen för den skenbara bilden i olika bemärkelser.

Verk av Marie Andersson och Karin Ohlin

På bottenvåningen ställs Marie Anderssons färgfotografier mot Karin Ohlins skal- och betydelseförskjutna objekt. Marie Andersson fotograferar diabildsprojektioner av förgångna rum. I ett fall porträtteras projektorn; dess lysande bildsken på den frånvarande väggen fångas upp av en rund spegel bakom apparaten. I ett annat skyms projektionen av skuggor från handens lek framför projektorns ljuskägla. Resultatet blir en suggestiv katt- och råttalek med skenbilder, lika fiktiva som erfarenhetens skapande bildverksamhet. Drömmen som dränerar oss på verklighet och minnet som tar om på nytt där inget finns kvar att se.
      Den melankoliska stämningen fångas upp och förstärks av Karin Ohlins objekt. Det svarta pianoskalet, den glänsande spindeln som aldrig darrat i sitt nät av musik, står där ofruktbar. Lika omärkligt som effektivt bekräftar Andersson och Ohlin sorgen över och längtan till våra onåbara, med tiden ointagliga rum.

"Wide Screen A1" © Per Kesselmar		"Pale Wide Screen" © Per Kesselmar

På övervåningen vänds perspektivet från sken i bemärkelsen av saknande förlust till alstrande kraftkälla. Ohlin leder in oss med sina genom skalförskjutna dörrar och grottöppningar i Per Kesselmars ljus- och mörkerspel. Kesselmar är nog den som mest tjänar på mötet med kollegerna här. Hans intensivt stillsamma målningar och objekt suger märkligt kraft ur omgivningen. De både stjäl och alstrar energi växelvis.
Mellan Vilhelm Hammershöi och Richard G. Carlsson avskalade interiörer upprättas en tidlös relation som stämmer väl överens med utställningens intention. Men de får olyckligt nog finna sig i att spela andrafioler i denna kammarensemble. Gemensamt lyfter de istället fram en lätt paradoxal aspekt hos Kesselmar, intresset för solitären.

Även om Kesselmar kan framstå som seriell i sitt förhållningssätt, så behandlas varje ingående del som en ojämförlig enskildhet. Verken får en nimbus, utstrålande sin specifika utvaldhet. Varje hinna påförd ljushet har värderats med en omsorg som lever kvar i objekten. Det utsökta i förväg uträknade spelet med omgivningens ljusförhållande är delikat. Det kan gälla anpassningen mot gulheten i väggen som vi främst uppfattar som vit, eller kompensationen av grönt i den vita färgen för att bära av mot inomhusljusets röda toner.
      Per Kesselmar är parallellt aktuell med en separatutställning på SAK. Med den ges en intressant jämförande möjlighet att undersöka hur de olika rummen underkastas Kesselmars imponerande verk. SAKs utställningsrum är som gjort enkom för Kesselmars verk och Åmells med högt i tak, parkett och paneler anpassar sig även det fogligt till det sofistikerade energiutbytet.

Stockholm 2008-02-27 © Susanna Slöör

Åmells | Sveriges Allmänna Konstförening | Omkonsts startsida