Alla som sett Alexandra Skarps måleri under senare år känner till hennes intresse för makabra förvrängningar. Huvuden förminskas, förstoras, vänds ut och in eller tappar kontakten med den övriga kroppen, och ofta nog är det konstnärens egna fysionomier som får stå till tjänst för experimenten. Att se hennes utställningar känns ibland som en vandring förbi skrattspeglarna i lustiga huset. 

Samtidigt är det ingen tvekan om att Alexandra Skarp har en osviklig känsla för klassicistiska lösningar när det gäller bildkomposition och färgmodellering. Målningen Träd på utställningen på Galleri Mårtenson och Persson, till exempel, är en mycket värdig bärare av en modernistisk monumental tradition som introducerades av konstnärer som Georges Seurat med inspiration ifrån fjortonhundratalsmålaren Piero della Francesca. En av dem som arbetade vidare enligt Seurats idéer var Picasso, som ju tidvis närmast var besatt av att pricka in och utnyttja gyllene snittets viktigaste skärningspunkter i sina kompositioner. När Alexandra Skarp bestämmer sig för att gå den vägen blir det avskalat, stramt och monumentalt som pyramiderna. I flera av utställningens prints däremot vrids effekterna upp och de klassicistiska bildlösningarna ersätts av ett snävare och mer Photoshop-inspirerat gränssnitt. 

Kanske är det ändå de två målningarna med gatumotiv som är favoriterna här. Skoningslöst välbekanta svenska stadsmiljöer ifrån Västberga industriområde och Aspudden, och mitt i allt detta vardagsgråa svävar en gäckande Alien ovanför trottoaren. Det är som att ett av livets mest omstörtande ögonblick skulle inträffa under en av de där meningslösa transportsträckorna mellan mataffären, arbetet och hemmet. Lille Alien ser lidande ut som om all denna vardaglighet helt enkelt är för mycket att bära. Men det är ingen Alien, det är konstnärens eget ansikte speglat och förvrängt i en glassked.

Stockholm 2008-10-30 © Björn Larsson

"Träd" © Alexandra Skarp

"Elektravägen" © Alexandra Skarp