Sprickan är 167 meter lång i golvet på Tate Modern. Det suger till i magtrakten och nästan svindlar och jag hinner bli lycklig över kraften. Det är en mycket liten bild av Doris Salcedos verk i min svenska morgontidning, men effekten är stor. Sedan läser jag längre ner: ”Den colombianska konstnären säger att verket symboliserar sprickan mellan vita européer och resten av mänskligheten.”
      Och så känner jag den fadda smaken av tillrättalagd förklaring i munnen. Den där likgiltiga, trista ... som att komma fram till en grotta djupt inne i skogen, där man inte lekt sedan man var barn och upptäcka en ny, blank skylt vid ingången: ”Björngrottan”, ”Håll ditt barn i handen” och sedan fullt av ledstänger och träbroar med halkskydd allra längst in i berget.
      I det senaste numret av Paletten intervjuas Margareta Orreblad, gallerist på Mors Mössa i Göteborg om olika konstnärers verk. Orreblad kommenterar videon ”The Lump” av Johanna Torkkola. I videon släpar konstnären omkring på en textil, ganska stor, oformlig rosa klump mitt på Manhattan. Orreblad säger: ”The Lump gestaltar de existentiella tankar och problem vi bär med oss och kanske har svårt att släppa.”
      Citaten ovan härrör ur artiklar jag stött på under hösten. I det ena fallet är det konstnären själv som slår fast symboliken, i det andra galleristen. Båda gångerna gäller det verk som jag tycker är intressanta för att de är fysiskt påtagliga och sinnligt öppna. Emellertid är båda kommentarerna fastlagda och slutgiltiga påståenden.
      Jag går mitt sista år på Institutionen för Konst på Konstfack. Det innebär bland annat att jag (liksom alla andra sistaårs-studenter på konsthögskolor i Sverige) ska skriva en ”Ståndpunkt”, en vetenskaplig essä i vilken jag skall formulera mig kring mitt eget konstnärskap och placera det i en relevant teoretisk och konstnärlig kontext. Det är svårt och dessutom dumt. Det är så svårt och dumt att jag blir nödd att undersöka varför. Vad det är som gör att jag tycker att det är nästintill omöjligt att säga någonting om mitt eget konstnärskap, när jag lever i en tid då det formuleras vitt och brett och slött vad konst betyder, vilka intentioner konstnärer har med sina verk och vilket slags konst vi kan räkna med från den och den konstnären eller på just det galleriet.
      Min ståndpunkt kom aldrig att handla om mitt eget konstnärskap. Den handlar istället om vad som sägs om konst idag, hur det sägs och framförallt på vilka grunder.

Min upplevelse är att vi som är verksamma på konstscenen idag oreflekterat överlåter konsten till språket, vilket ständigt visar sig i recensioner och utställningstexter likt i citaten ovan. Det är besynnerligt när man inom ett kunskapsområde plötsligt överger själva grunduttrycket för dess existens och ändå fortsätter att tro att det skall bemötas som sådant. Min uppfattning är att jag när jag gör eller betraktar konst sysslar med något som oftast ligger bortom språkets logik och att den kunskap jag besitter näppeligen låter sig formuleras på annat sätt än genom handling, konst och känsla. Jag har försökt finna ett stöd för min uppfattning utan att vilja trå obskyra danser med vare sig Orfeus eller Baudelaire. Jag har istället vänt mig till kunskapsfilosofin och neurobiologin.

Redan på 1940-talet fanns det en filosof, Susanne Langer, som gick till räfst mot det betraktelsesätt som ditintills varit allenarådande inom kunskapsfilosofin: att endast det som låter sig formuleras i ord kan räknas som kunskap. Hon visade att vi erfar kunskap genom våra sinnen; att synen, hörseln och känseln ingalunda är några passiva sinnesorgan som endast okritiskt vidarebefordrar ett kaos av intryck till högre ort, utan att vår intelligens nyttjas redan i det aktiva seendet, lyssnandet och kännandet. Det är redan med sinnena som vi väljer och organiserar verkligheten så att den blir förståelig.
      Hon menade vidare att visuella gestaltningar bär på samma förmåga till komplex artikulation som språket, men att det visuella uttrycket styrs av helt andra regler än den syntax som dikterar vårt språk. De största skillnaderna är att språket bildar mening linjärt och successivt, medan en visuell struktur förstås simultant och utifrån sin helhet. Språket är representativt och referentiellt. Varje ord refererar till något, och är betydelsebärande i sig självt. En bild eller film fungerar inte så. Den bärs av en presenterande symbolik i motsats till en representerande. När vi då försöker förstå eller förklara det som formulerats med en presenterande symbolik med något som är representativt strukturerat (språket) så uppstår automatiskt en upplevelse av att det vi ser betyder något utöver sig självt på samma sätt som språket gör. Konstverket reduceras till att förstås utifrån den betydligt trängre komplexitet som språket tillhandahåller. Salcedos spricka symboliserar sprickan mellan vita européer och resten av mänskligheten. Torkkolas tyghärva gestaltar de existentiella tankar och problem vi bär med oss och kanske har svårt att släppa. Konst förmodas vara en kunskapsform som är strukturerad precis som språket med ett tecken och en referent. Det finns en form och det finns ett innehåll. Och diskussionerna blir därefter – man diskuterar innehållet och man diskuterar formen. Vi glömmer att vi befinner oss i en språkligt producerad metafor. Konstverket är odelbart. Konsten som kunskapsuttryck är bortom det som går att formulera språkligt.

Men vi är prisgivna åt språket som är det mest rationella kommunikationsmedel vi har och där snavar vi runt, okritiska till de lögnaktiga föreställningar och förenklingar av verkligheten som språket producerar enkom i kraft av sin struktur. Vi kan titta på en annan artikel ifrån samma morgontidning, i vilken Joanna Persman recenserar Dan Wolgers utställning på Galleri Bohman hösten 2007. Hon skriver att hans verk i lika hög grad vänder sig till känslan och intellektet som till ögonen. Hon gör alltså en uppdelning av verkets betraktare i tre instanser: det är å ena sidan känslan, å andra sidan intellektet och å tredje sidan ögonen. Det är intressant och vittnar tydligt om hur Persman uppfattar förståelsen av konstverket som splittrad eller uppdelad. Jag tror att hennes splittrade upplevelse uppstår eftersom vi lever i ett samhälle som oreflekterat tillämpar en cartesiansk, dualistisk syn på verkligheten, vilken tillsammans med den okritiska överföringen av språkets logik till konstens område bidrar till förståelsen av ett konstverk som någonting tudelat (eller som här: tredelat). Descartes är dualismens fader. Han slog fast människans uppdelning i kropp och själ. Vad vi tänker är något annat än vad vi känner. Känner gör vi med kroppen. Det har inget med hjärnan att göra. Ser gör vi med ögonen. Men det har inget med intellektet att göra. Men hur förhåller sig känsla, tanke och perception egentligen till varandra?

Samtida hjärnforskning visar att hjärnan fungerar systemiskt. Hjärnan består av olika enheter med differentierade funktioner, men med ett enormt och oupphörligt informationsutbyte enheterna emellan. Uppdelningen i känslor med säte i det limbiska systemet och intellekt med säte i frontalloben är egentligen inte felaktig, men de samverkar i exempelvis upplevelsen och förståelsen av ett konstverk. Man upplever inte med känslorna och förstår med intellektet. Begreppet kognition syftar på den process via vilken vi får kunskap. Resultatet av kognitionsprocessen är kunskap. Neuropsykologin delar upp kunskap i (i) sensori-motorisk kunskap (ex. kunna gå, hoppa) (ii) perceptuell kunskap (ex. känna den sura smaken hos en citron) samt (iii) konceptuell  kunskap (ex. veta att jorden snurrar kring solen). Kognition är således en process som överhuvudtaget inte går att fixera. I den kognitiva processen är våra affekter och vår perception essentiella. Vi bildar inte kunskap utan känslor –  känslor är inte något vid sidan av kunskap. Eller vid sidan av hjärnan ...

Om vi förstod det här: språkets logik och makt samt hjärnans struktur och funktion så skulle vi kanske slippa famla runt i blindo och tro att endast konceptuell konst förmedlar kunskap, att endast konst med en teoretisk överbyggnad har en samhällelig eller politisk relevans. Om vi förstod att det fanns kunskap, viktig kunskap i tystnaden och känslan inför ett konstverk så skulle vi kanske sluta att slött översätta djupt berörande, geniala installationer till statiska ordkombinationer. Vi skulle kanske kunna tillåta oss att existera framför konst länge länge och våga känna vilken djup mänsklig erfarenhet den uttrycker utan att tro att vi är vare sig traditionella, provinsiella eller romantiker. Vi skulle sluta att stå på gallerierna, ögna titlar, läsa bifogade instruktioner och försöka stressa fram förståelsen av ett förmodat innehåll och istället kunna ägna oss åt att noggrant se. Därigenom skulle vi lära oss att balansera mycket längre innanför den tunna gräns som skiljer den namnlösa upplevelsen från orden.
      Konstens subversiva potential kanske rent av beror på att den mer än någon annan kunskap verkligen involverar och utnyttjar hela hjärnan.

Det är kanske överraskande att det ska visa sig vara just naturvetenskapen som kan bilda frontlinje för konstens särart och existensberättigande. Men å andra sidan är distinktionerna mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och konst nästan lika uråldriga och missvisande som Descartes dualism. Vi har inte råd att hålla oss på våra imaginära kanter längre. Världen är inte uppdelad efter akademiska discipliner. Trots att vi sitter inne med en fantastisk lärdom råder det kunskapsbrist och språklig förflackning och det krävs ett samlat motstånd. Konsten ska erbjuda sitt och inte fastna i pseudovetenskapliga koketterier.
      Salcedos spricka kan lika gärna vara den minimala begynnelsen av en global krackelering. Lustigt att den skulle börja på Tate.

Bovallstrand i januari 2008
© Tora Windahl, student på Institutionen för Konst, Konstfack