Den finska videokonstnären Salla Tykkä har redan i sina tidiga verk en säregen ton som omisskännligen är hennes alldeles egen. Det framstår klart när hon för första gången i Sverige visar ett urval om fem av sina internationellt uppmärksammade kortfilmer från 1999 till 2006 i en utställning på Art Space 300m3. I utställningen ingår bla Cave-trilogin som består av tre kortfilmer som Salla Tykkä ställt samman till ett verk. Det är spännande att i den här formen återse hennes genombrottsfilm ”Lasso” från 2001 års Venedigbiennal tillsammans med ”Thriller” från 2001 och ”Cave” från 2003 .

I ”Lasso” hanterar en ung man virtuost sin lasso i allt vildare tempo. Utanför står en ung kvinna med tårarna strömmande nerför kinderna och kikar på honom genom de stora perspektivfönstrens persienner. I ”Thriller” handlar det om fysisk utsatthet på flera plan. Vi möter en tonårig flicka på sitt rum i ett ensligt beläget hus. Därpå uppbrottet, hennes språngmarsch genom skogen mot sjön. Bort eller till? Det lämnas öppet liksom i ”Cave”. I den senare videon utspelas filmen mellan en villa och havet, förbundna med varandra genom en tunnel, som den vitklädda huvudpersonen energiskt löper genom. Vägen, stigen eller tunneln blir en passage, en mångtydig förbindelselänk mellan två punkter. Jag kommer osökt att tänka på Bill Viola och hans omtalade videoinstallation på förra årets Venedigbiennal av ”Ocean without a shore” i kyrkan San Gallo. Såväl Bill Viola som Salla Tykkä har i sina filmer förmågan att närma sig det djupast mänskliga. Som Gunnar Ekelöf en gång formulerade det: Det som är botten i mig, är botten också i andra.

Varje film i utställningen utgör i sig också en genomgående ordlös berättelse om Salla Tykkäs förhållande till själva mediet, filmen. Ett tema som hon utvecklar vidare i den senaste och längsta av de visade filmerna, nämligen ”Zoo” från 2006. Här använder sig Salla Tykkä av en kvinnotyp som brukar förbindas med den psykologiska thrillerns mästare, Alfred Hitchcock. ”Zoo” utspelas på Helsingfors zoo inklusive ganska våldsamma scener från en rugbymatch under vatten. Den Kim Novak-liknande huvudpersonen ses filmen igenom med sin Canon-kamera som ett filter eller skärm mot omvärlden. I sin svala skönhet fjärmar hon sig från betraktaren, men de närgångna bilderna av hennes ansikte projicerade på den stora duken ger ändå en paradoxal närhet till henne. ”Zoo” är ur kompositionssynpunkt inte linjärt uppbyggd som filmerna i Cave-trilogin kan sägas vara. I stället rör sig huvudpersonen här över en yta. Tills hon bryter sig ut och springande på höga klackar flyr likt ett av de instängda djur hon förut fångat, och speglat, med sin kamera. Hennes flyktväg bär till sjön vars vatten i filmens slutbild omsluter hennes till synes livlösa kropp. Varför lämnas till betraktaren att själv fundera kring.

Göteborg 2008-01-24 © Margareta Persson

Ur "Lasso" © Salla Tykkä

Ur "Zoo" © Salla Tykkä

Ur "Zoo" © Salla Tykkä