I min hand håller jag en mycket märklig skapelse. Det är en popup-bok av den rumänske konstnären Stefan Constantinescu (f. 1968), som söker återskapa sin känslas barndom under Ceausescus hårda regim på 1970- och 1980-talen. Numera är han bosatt i Sverige och boken har kommit till som ett sätt att förklara för sina barn vilket väsensskilt liv som präglade faderns uppväxt, med matransoneringar och uppifrån kommenderade demonstrationer för ledaren. Den röda ”pionjär”-halsduken är käckt knuten om halsen, alla barns stolthet och mognadsexamen; handen höjd till honnör.
      Stämningen drabbar likt barndomsskildringen av landsmannen och författaren Mircea Cartarescu i den tredelade självbiografin, Orbitór (finns översatt till svenska). I gyttret av drömska, absurda och verkliga händelser utspelas där ett liv som är så påfallande normalt, i barnets ögon. Familjen bildar den omgärdande kulissen och den minsta förändringen i den närmsta omgivningen förefaller jordskredslik. Både Constaninescu och Cartarescu skapar något märkvärdigt allmängiltigt av det för mig främmande.

De gyllene åren i Constantinecus barnaliv utspelades under ”den gyllene eran” i Rumäniens historia. Ironin är naturligtvis skriande, men samtidigt kan ett barn inte tas ifrån upplevelsen att den första världen är den norm efter vilken resten av livet smärtsamt underkastas. Jag kan knappt föreställa mig den permanenta rubbning av jämvikten som det innebär att behöva se tillbaka på en uppväxt som i det större skeendet inföll i ett samhälle buret av en livslögn skapad i en diktatur.

Stefan Constantinescu lyckas med sin bildsaga eller bildsanning låta läsaren ta del av alla dessa barndomens lögner, präglad av både inre och i det här fallet högst påtagligt yttre omständigheter. Den egenartade boken imponerar, inte minst själva formgivningen med sina underfundiga vikbilder och bildjalusier. Stefan Constantinescu är också aktuell som en av tre utställande konstnärer i Rumäniens paviljong på Venedigbiennalen i sommar och höst. Där kommer han att visa filmen Trolleybus 92.

Stockholm 2009-05-27 © Susanna Slöör