Än står kroppen i fokus, än bländas vi av psykets dubbelbottnade reaktioner. Vi bevittnar även en smärtsam historisk djupdykning i Artmobiles galleri bakom Designtorget i centrala Västerås. Men här finns också humor och aktuell samhällsironi.
     Beteckningen Fiber Art är genomgående mer relevant än den traditionstyngda textilkonst, detta genom de tekniska lösningar som används och materialvalets bredd och djup. Därtill kommer en estetisk medvetenhet som skapar mening före bruksaspekter och repetitiva dekorativa värden. 

Utbildningen vid JC School of Textile Art motsvarar textillinjen på HDK eller Konstfack, den ger såväl färdigheter som konsthistorisk medvetenhet – och detta i Londons sjudande gallerimiljö. Den långsamma takten har främjat fördjupning hos de deltagande. De har under åren försörjt sig i näraliggande yrken: Andrea Butler som lärare, Susie Vickary som skräddare och Carol Murphy som psykolog.

Andrea Butlers textila objekt fängslar mig mest. Hon utgår från kroppens inre organ. Hennes tecknade förlagor återskapas genom intrikat användning av olika material och driven sömnadsfärdighet. Smala plastslangar, tunna nålar och färger som levrat blod, galla eller slem mot vitt i ull och silke bygger upp organiska former. Elegansen fylls med smygande obehag.

Moira Sims fokuserar på relationer, på psykets sammansatta längtan efter skydd och frigörelse. Hon återanvänder underlakan i mjukt latex. En engelsk förkärlek för blommor vänds här ut och in, manliga och kvinnliga former kombineras med en söt giftighet i uttrycket.

I Carole Murphys installation hänger silkesrockar på galgar, sydda efter mönster för 1900-talets krigsuniformer. Screentryckta scener från krigsfält med soldater i leriga diken, fångar bakom taggtråd, döda kroppar och stirrande ansikten vibrerar mot jackornas sköra tyger. På bröstsidan hänger medaljer, prydda delvis med fotografier från kända politiker och författare som omkom i krigen. 
      Det är just alla medaljerna som hennes far belönades med efter andra världskriget som blev upphovet till verket. Carole Murphy gestaltar den drabbande insikten om medaljernas baksida med folkmord och fasor ända in i vår tid. I England lever minnena från andra världskriget ofta starkare än i Sverige. De avslutande bilderna i sviten är hämtade från Abu Ghraib-fängelset. Hon visar på en historieskrivning som snarare fylls av skam och ånger än av nationell stolthet.

Susie Vickary har återanvänt tidningsväskor sydda av gatubarn i Mumbai. Hennes utsökta broderier är infällda bland tidningsartiklar som handlar om monsunregnets välsignelse och skadeverkningar i en megastad. Skräddare och teatersömmerska till vardags har hon även gjort en musikalisk animation om sitt yrke. Allt förarbete är sytt, bakgrunder, figurer och alla föremål som förekommer i filmen. En häpnadsväxande prestation med både kunskap, humor och nostalgi som grundton.

Anna Granberg själv har i många år broderat och skapat berättelser som kretsar kring gamla och nya sagor. Hon bygger objekt i vax, lim och textila material. Inte sällan med en grotesk grovhuggen tydlighet. Nu står julen i fokus med förväntad klappjakt och resursslöseri. Verket kompletteras allt eftersom advent närmar sig jul. En högtid där slöjd och hantverk av alla slag förr i världen hade större plats än i dag.

Västerås 2009-12-02 © Kristina Mezei (text och foto)

"I Mumbai regnar det inte, det öser ner." broderi och applikation på tidningsväska © Susie Vickary

"Julefrid 1", lim, vax, tyg © Anna Granberg