Det slår mig att det första jag tänker på när jag i olika sammanhang möter Eva Langes skulpturer är ordet immaterialitet. Det är en outgrundlig paradox. Hur kan objekt som i all mening är så påtagligt fysiska, så mycket materia och så mycket ting bli till väsen, svävande som i sin egen rymd?
I Tengbomhallen bekräftas paradoxen åter under någon månad, när Lange presenterar sin modell till utsmyckningen av Hjällbo torg i Göteborg. Den vita gipsmodellen av en gående hatt (!) kommer inom kort att huggas i Bohusgranit och på så sätt transformeras till ett betydligt hållbarare material, mer tåligt för väder och vind samt mänsklig nyfikenhet.
Den gående hatten är bara ett av de ingående elementen i Langes utsmyckning för Hjällbo torg, men ett avgörande. Liksom i det tidigare verket "Rosa pantern" spelar humorn och leken en betydande roll. |
|
I "Rosa pantern" dolde sig vandraren i sin egen kjol, i tron att om han inte kunde se sin omgivning kunde den inte se honom.
I "Gående hatt" har kroppen dolt sig i en praktfull tefatsliknade sombrero. Det enda som syns av vandraren själv, liksom i "Rosa pantern", är de sorglustigt självgående benen.
I en ledsagande dikt låter Lange oss ana ett självreflekterande inslag. I jag-form får hatten filosofera över sin vandring och sin självvalda slutenhet:
"Jag har mina tankar / ni kan inte se dem / hoprullade som en tidning / bär jag dem under armen / jag har mina steg mina tankar / och jag har min hatt"
Stockholm 2009-09-02 © Leif Mattsson
|