Med själen upptryckt mot glatta ytor söker Astrid Svangren vidare i sitt inomrumsliga universum. Denna gång är det speglar i plexiglas som andens fiktiva tänder och naglar förlorat greppet mot, rispande närvarons vittnesmål på vägen. Spegeln tejpas och skyddas med cellofan mot angreppen som redan ägt rum. Innehållet eller berättelsen har därmed fått ge vika för spåren och kråksparkarna i det till synes motsträviga underlaget.

Det är en givande men vansklig väg som Svangren väljer med djupa spår att snubbla i efter alla unikum som vandrat där tidigare. I skydd av glömskan och med ärligt uppsåt låter sig historien repriseras. En liten förskjutning uppstår och mening inympas som förför en annan generation. Världen är orättvis, vilket verkar till ens fördel. Många som tidigare klöst själen ur sig kanske hade mer kvar att säga, nu är scenen inte längre deras. Astrid Svangren står ensam och samtidigt omgärdad av dessa röster.

Verken i de olika rummen bär titlar i form av suggestiva poem, för långa att här återge. Målningarna i första rummet på plexispegelglas (se bild till höger) hade för min del räckt som lyriskt påstående den här gången. Dessa har bearbetats med tusch, akvarell, akrylfärg, cellofan och tejp. De ackompanjeras nu av den kraftigt svärtade målningen på mdf-board mot rosa bubbelplast och den lilafärgade träskulpturen, som tillsammans bildar en installation i det andra rummet.
     De olika rummens uttryck, intressanta var för sig, hade mått väl av att inte direkt kunna kompareras. Söker man sig mot tystnaden är det påtagligt hur den störs av att man gör det på för många olika sätt samtidigt.

Stockholm 2009-01-27 © Susanna Slöör