I neofigurationens första våg i slutet av 1990-talet framstod Karin Mamma Andersson som en av de mer tongivande konstnärerna. Hennes drömska naturmåleri, ofta med fotografiska förlagor samt med tydliga referenser till absurdisten Dick Bengtsson, firade stora triumfer, nationellt och internationellt.

Anna Bjerger ansluter till denna våg, men hon behåller ett nyktert avstånd till det absurdistiska. Snarare lutar hon sig mot den humanistiskt färgade beskrivningen som exempelvis Elizabet Peyton företräder (se artikel 08-peyton-elizabeth.shtml).
      Med svepande penseldrag, vått-i-vått, bygger Bjerger upp sina relativt enkla kompositioner. Omtagen är flera och underliggande strukturer tillåts interagera med slutresultatet på klassiskt, måleriskt manér. Associationerna går därför i några fall längre tillbaka än till det sena 1990-talet. Man anar sökandet efter ett "naket tilltal", vilket möjligen kan kallas troskyldigt men samtidigt förvånansvärt modigt i en konstvärld så fylld av skymmande attityder.

Bjergers förlagor är fotografier, således betonas ytan på bekostnad av djupet. Fotots beskrivningar av ljus och skugga är ju egentligen bara tillfälligheter, de har föga med formen att göra. Detta fotots brist på reellt formbeskrivande information, denna "maskinella stilisering", är ett ofta negligerat problem bland de nyfigurativa målarna. Kanske gör Bjerger det alltför lätt för sig genom att inte tydligare markera distansen till förlagan, om det nu är ett "fritt måleri" hon eftersträvar vilket man anar i ett par av verken.