Presentationen av engelsmannen Sean Henry (f. 1965) på Galleri Andersson /Sandström är dennes första separatutställning i Stockholm. Tidigare visningar i Sverige har skett i Umeå (separat) och Borås (samling).

Skalan är en ofta förbisedd men nog så väsentlig faktor vid återgivning av människan. Alberto Giacometti beskrev för ett femtiotal år sedan hur han genom att variera storleken på sina figurer byggde in själva avståndet till betraktaren. En parallellitet finns också i barnets sätt att teckna det betydelsefulla oproportionerligt stort - ett exempel på hur vi tidigt i det undermedvetna skapar mentala värdehierarkier. Stort är viktigt. Stort implicerar makt.
    Sean Henrys lek med storleksförhållanden illustrerar detta resonemang. Ingen av hans tiotal skulpturer på Galleri Andersson/Sandström är i naturlig skala. De är endera förkrympta eller förvuxna. Inte tycks syftet heller vara att de ska misstas för verkliga personer; ytans grova struktur och ytmässiga bemålning förhindrar detta. Därmed kan bandet till amerikanen Duan Hansons superrealistiska skulpturer anses vara brutet, liksom till dennes nutida efterföljare som exempelvis Tony Mattelli.

Det finns något inåtvänt och undflyende i Henrys skulpturer; att möta deras blickar låter sig knappast göras. Ständigt främmande inför sin omgivning låter de sig lydigt placeras i ett galleri eller på en trottoar. Men ingetdera förändrar uttrycket av felplacering, ja till och med alienation. Skulpturerna framstår som de tomma skalen, själva gesten eller symbolen för kropp. De avbildades tankar och drömmar når vi inte, vilket knappast heller varit avsikten. Det allmängiltigas anonymitet färgar figurerna. Livet är någon annanstans.

Stockholm 2010-09-01 © Leif Mattsson