 |
Lee Lozano, No title, 1962 © The Estate of Lee Lozano. Courtesy Hauser & Wirth. |
|
Utan titel © Lee Lozano |
Museernas mödosamma jakt på intressanta och orättvist bortglömda konstnärskap skapar ibland lyckliga utfall. Ibland så lyckliga som i Moderna Museets utställning med Lee Lozano (1930-1999) – en bångstyrig, bökig och svåretiketterad konstnär, som dessutom är i det närmaste okänd för den stora publiken. Hennes verk, och då tänker jag främst på teckningarna och pastellerna, har fortfarande en hög aktualitet med en tematik som känns lika brännande idag som på sextiotalet.
 |
Lee Lozano, Ream, 1964 © Blanton Museum of Art, The University of Texas at Austin, Gift of Mari and James A. Michener, 1968.
|
|
Lee Lozano, No title, 1964 © The Estate of Lee Lozano. Courtesy Hauser & Wirth |
Vredgade könsrollsprovokationer, konstruktiva maskinmålningar, subtila abstraktioner och ikonoklastisk konceptkonst låter sig inte lättvindigt förenas – åtminstone inte om verken kommer från en och samma konstnär. Ett delikat pedagogiskt problem har här lösts genom en labyrintformad scenografi, där Lozanos tolv år korta konstnärsgärning presenteras som ett linjärt livsflöde. Man kan ha sina åsikter om labyrinter, och nog kan man känna sig klaustrofobiskt infångad i ett alltför ambitiöst scenbygge. Men jag inser att alternativen förmodligen var sämre för ett så disparat material.
Som utställningen nu är orkestrerad ställs man inför Lozanos verk i mindre portioner. Först de tidiga verken från de första åren i New York. Sedan ”flygplansmålningarna” samt de erotiska verken. Efter ett pausverkande ”citat-rum” kommer så de gigantiska maskinmålningarna, tätt följda av de subtilt konstruktiva. I en mörk och smal korridor presenteras konceptverken och utställningen avslutas med ett antal perforerade målningar samt ett rum med suggestivt belysta vågmålningar i ett slags New Age-anda. Utgången sker (kanske lite väl melodramatiskt) genom hennes sista verk ”Dropout Piece”.
 |
Lee Lozano, No title, ca 1963
© The Estate of Lee Lozano.
Courtesy Hauser & Wirth
Ingår i Moderna Museets samling |
|
Lee Lozano, No title, ca 1963 © The Estate of Lee Lozano. Courtesy Hauser & Wirth. Tillhör Moderna Museets samling |
Det går inte att ta miste på Lee Lozanos vrede, hennes furiösa ilska som riktas mot allt och alla. Framför allt har den, begripligt nog, udden riktad mot det manschauvinistiska konstlivet i sextiotalets New York. Men vreden vänds på något sätt även inåt, mot henne själv. Angreppet blir tveeggat och offret en förövare.
I mängder av kraftfullt erotiska teckningar och pasteller blottas djävulsgrinet. Det är där som utställningen har sitt mentala centrum. Det är också därur den förlösande humorn strömmar. Utan dessa verk, utan detta till synes outsinliga flöde av utmanande vulgariteter skulle exempelvis maskinmålningarna och de konstruktiva verken kännas fadda och hopplöst föråldrade. Ändå var det inte genom de erotiska verken Lozano gjorde sig ett namn, utan just genom de gigantiska maskinmålningarna – ett faktum som kan synas svårbegripligt så här i efterhand.
 |
"Wave-paintings"
© Lee Lozano |
Lee Lozano, General Strike Piece © The Estate of Lee Lozano. Courtesy Hauser&Wirth. |
Under det sena sextiotalet var de antikommersiella stämningarna starka världen över, inte minst bland konstnärerna. Lee Lozano tog tydligt intryck av det nyvunna ifrågasättandet av det merkantila samhället. Som följd härav övergav hon måleriet, vilket hon alltmer såg som enbart en tillverkningsprocess för varor, och övergick till konceptuella uttryck. Detta mord på det visuella till förmån för orden, tanken och texten, var - även om det var följdriktigt och logiskt - samtidigt ett mord på det personliga i Lozanos konst. Paradoxalt nog blir hon mer opersonlig när hon formar sina handskrivna koncept. Hennes värld smalnar av, blir anemisk och privat. Och när hon i ett konceptuellt uppdrag (”General Strike Piece”) bestämmer sig för att under en begränsad tid inte gå på vernissager och bjudningar, kan man inte låta bli att känna en viss saknad efter den provokativa ikonografin samt det förlösande burleskeriet i de tidigare verken.
Stockholm 2010-02-15 © Leif Mattsson
Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida |
