"Bad Painting" var den inofficiella benämningen på det råa och oborstade måleri som uppstod i USA under 1970-talet (ex. Neil Jenney). Samtidigt växte nyexpressionismen sig stark i ett delat Europa med konstnärer som Rainer Fetting, Jörg Immendorf, Julian Schnabel och Albert Oehlen.

Oskar Nilssons fräcka och medvetet osofistikerade måleri ger svindlande déjà vu-känslor från ett svunnet sjuttiotal. Här finns den punkiga brutaliteten, de vulgära utfallen och den dräpande komiken. Men också den unkna pojkrumsestetiken med pinuppor och onanifantasier.
    Fascinationen för det subkulturella märks främst i motivvalen där underground- och cartoonestetiken dominerar. Som kontrast mot denna står ett måleri som är både flödande och tekniskt drivet, och med ett självförtroende det inte går att ta miste på.

Den glada bävern som just fällt alla korsen på kyrkogården och den kedjerökande fågeln i sitt fimpbeströdda näste skildras knappast som djurrikets begåvningsreserv. Och inte lär kaninen i "Mutant fight" få nobelpris i kvantfysik. Men de verkar ändå smarta nog att kunna överlista både sin omvärld och sig själva.
     Inte tycks heller de personer som dyker upp i Oskar Nilssons målningar begåvade i övermått, möjligen med undantag av "Sleeping poet". Han(?) var faktiskt, innan sömnen föll in, sysselsatt med någon form av kreativ handling.