Att våga ta klivet, att utsätta sig för risker, ifrågasätta, utveckla, förfina - kort sagt att överskrida utan att överge, det är det svåra. Hur frestande är det inte att vid motgångar istället göra helt om, lämna problemen samt den trilskande tekniken?

Mikaela Rydin tar klivet. Från att tidigare under lång tid fascinerats av och experimenterat med bildytans musikaliska rytm går hon nu ett steg vidare. Kanske är det en bidragande orsak att hon på Nacka konsthall ställs inför rum som inbjuder till, kanske till och med kräver, experiment utanför den rektangulära bildytans begränsningar.
    Rydin är en improvisatör med ett tydligt intresse för tematiska variationer. Hennes arbeten kan påminna om det man med musikaliska termer kallar Ad lib (Ad libitum). I den del av utställningen som först möter besökaren låter hon dessa improvisationer vandra ut över stora delar av väggen. Papperscollage, vinylfärg och färgade snören initierar en rytm som smittar av sig på verken intill. Även de blir en del i den totala rytmiken; ekon kastas mellan rastermönster, zigzag-former och rutnät i ständigt i skiftande material.

Presentationen är mer klassisk i den andra avdelningen av konsthallen, där sker dramatiken företrädesvis inom bildytans begränsningar.
    Personligen fascineras jag av friheten i tematiken och då främst i de textila verken. Känslan av kontrollerad ysterhet är smittande. Att Rydin dessutom