Redan på gatan utanför anar jag att något speciellt väntar på Studio L2. Med näsan tryckt mot gallerifönstret står en liten flicka, pekande och förklarande för sin nyfiket lyssnande mamma. Nej, det är inte julskyltningen som startat tidigt i år, det är det Finlandsbaserade paret Merja Puustinen och Andy Best som fyllt det intima galleriet med sina kanin-ko-elefant-liknande gummigubbar.

Figurernas höga kolorit förstärks ytterligare när man klappar dem; ett datorstyrt ljus- och ljudspel förvandlar då galleriet till en blixtrande och dunderkluckande ljusorgel.
     Det är smittande, jag förstår den lilla flickan i fönstret. När man väl kommit över sin förment stela kulturattityd och bejakat Barbapappan inom sig är färgdansen i full gång.

Paret Puustinen och Best (båda födda 1963) har arbetat med webbprojekt och performances sedan mitten av 1990-talet. Tonen var redan från början lekfull, med ett nyfiket och avspänt tilltal. Associationerna går till Pipilotti Rists sextiotalssoftade installationer och till brasilianaren Ernesto Netos organiska mjukskulpturer.
     Puustinens och Bests installation "Skinny Dipping" är ett slags artytainment i positiv bemärkelse, ett expansivt rumsbygge där den fysiska upplevelsen premieras. Det cerebrala sätts inte på undantag, men det du ser och förnimmer är det du får. "Känn på mig och känn dig själv!", tycks gummifigurerna ropa autoterapeutiskt.