Inom mytologisk forskning lägger man ofta lika stor vikt vid de bärande berättelserna som vid myternas religiösa funktioner. Att söka sig bortom förklaringsmodellerna (av skapelsen, livet, döden) anses leda till ökad förståelse för mytens episka kvalitéer.
     "Mytologier" är titeln på Marco Cuevas tredje utställning på Galleri Charlotte Lund. Och visst är det själva berättelserna som sätts i centrum även här, ett intresse för det symbolmättade bildspråket snarare än för dess ursprungliga användningsområde.

Marco Cueva, född 1965 i Honduras, har fått sin konstutbildning i Sverige och korsbefruktningen är påtaglig. Två världar möts: den europeiska, estetiskt beräknande och surrealistiska samt den latinamerikanska, symboliskt flödande och betydelseladdade. Den litterära termen "magisk realism" har här sin visuella sekundant i överförd form. Men om ordet "magi" skrämmer eller vilseför, pröva då "esoterisk", det är kanske mer passande för Cuevas bortanförnära symbolspråk.

Kärleken till hantverket och de olika materialmötena är påtaglig, för att inte säga demonstrativ. Rosenträet kysser alabastern, marmorn väller ut ur ebenholtsen och stålspikarna grinar aggressivt i munnen på plywood-coyoten. Hela tiden dessa taktilitetskrockar, dessa utmanade tankekullerbyttor. "Minotaur" med trähorn och hår av rostiga spikar blänger ögonlöst på oss och "Shetanis" elefantsyntes i plywood har omslutit sig själv som ett självbärande tecken.
     Ju mer man dröjer vid Cuevas skulpturer ju mer förbryllad blir man; den initiala entydigheten avtar. Formerna får ett eget liv bortanför metaforerna, de betecknar till slut bara sig själva. Och symbolerna är inte symboliska i egentlig mening, de är autonoma, självbespeglande. Som när Picassos "tjurhuvud" av en cykelsadel och ett styre i vårt medvetande förvandlas till ett verkligt tjurhuvud.

Stockholm 2011-09-07 © Leif Mattsson