I saknaden efter det förlorade, det blixtsnabbt förbiilande, ligger déjà vu-förnimmelsens magiska lockelse. Ögonblicket av momentan insikt är trots sin skenbara karaktär njutbart svindlande. Som att sugas ned i malströmmen just när man funnit gåtans slutliga lösning.

"Déjà vu" är titeln på Cecilia Eldes utställning som tidigare presenterats i Enköpings Konsthall och som nu landat i Stockholm. I drömskt undflyende scenerier målar hon sig allt närmare begreppet, ringar in det och fjärmar sig från det. Det som först tycks som en lekfull neosurrealism med naiviserande drag visar sig ibland som något nästan motsatt, som en betraktanderealism. I de två målningarna med samma namn som utställningen närmar sig Elde fotografisk dubbelexponeringsteknik. Tunna hinnor av realism skapar kuriösa sammanhang när Elde tonar in dem som störningar i varandras världar.

Trots presentationens begränsade omfattning, med endast sju verk, kan jag läsa in tre divergerande linjer. I den stora signaturmålningen "Elsas bo" finns ett närmande till sagan, utförd i en illustrativt kumulativ teknik i högkontrast. De två "Déjà vu"-målningarna, med sina drömskt sammanflätade lågkontrastformer och renässansliknande kompositioner äger en helt annan målerisk auktoritet. Och så de tre landskapsmålningarna där ordet människa har en bärande del i själva tituleringen. Mjukt flödande, med en nästan automatistisk teknik, har penseln här intagit huvudrollen: "jag för och du följer" är devisen. Mot en svagt orangefärgad tonbotten framstår de skenbart slumpartade träd- och bergsformationerna just så kristalliniskt exakta som i minnesbilden - inte i betraktandets ögonblick utan i själva hågkomsten.

Enligt en naturvetenskaplig teori orsakas déjà vu-fenomenet av en fördröjning i synapsen. En mer spirituell förklaring skulle vara att vi i ett sekundsnabbt ögonblick får kontakt med vårt tidigare liv. Hur det än är med detta så är titeln för Eldes utställning välvald både som tematiskt anslag och som tankemodell.

Stockholm 2011-01-25 © Leif Mattsson