Kön utanför Peres Projects lokaler i närheten av Alexanderplatz är lång och rör sig knappt. Då och då kommer en grupp ut genom dörren och en lika stor grupp får gå in. Vernissagen för James Francos första utställning i Europa lockar stor publik. Han må vara okänd i konstvärlden – men i världen i stort är han en Oscarnominerad Hollywoodskådespelare och därmed en superkändis. Franco har spelat många roller: spindelmannens ärkefiende, heroisk bergsbestigare, lustig knarklangare och nu alltså konstnär.

Utställningen innehåller verk utförda under de senaste fyra åren. Franco arbetar med installation, skulptur, teckning och (naturligtvis) video. Det handlar om barndom och ungdom, pojkrummets drömmar förverkligade av en vuxen man. Lekhus och kojor är ständigt återkommande. Dom bränns ner och beskjuts. De står i naturlig storlek inne i galleriet eller slås sönder på de uppradade skärmarna. Det vilar en pervers men samtidigt humoristisk stämning över det hela. Inne i ett av husen projiceras en film. Lagren av amatörmässigt brus för tankarna till en hemmavideo – kanske en tonårskilles första försök med föräldrarnas videokamera. Innehållet – Star Trek, explosioner och homoerotik – förstärker intrycket. 
     Två lokaler används: en i centrala Berlin och en i Kreuzberg. De två delarna speglar varandra. En träbyggnad i det ena galleriet återfinns på ett fotografi i det andra. En latexmask använd i en av filmerna känns igen arrangerad som ett stilleben i en plexiglasmonter. Längs väggen i ett av rummen ligger en tillsynes oordnad hög av personliga föremål: böcker, tavlor, kläder, konstnärsmaterial, leksaker, filmer med mera. Många av föremålen är genomborrade av skotthål eller skadade på annat vis.  

I ett becksvart rum visas en film. På väggen en svit polaroidbilder från samma film. Franco, en skyltdocka och en tredje aktör blir instruerade av en regissör. De står uppställda i en kontorsscen och blir ombedda att ta på sig vita lakan och posera. En speakerröst kommenterar fram en sorts handling – en hårig hand, en växt, raklöddermasker, årtal. Återkommande teman är roller, masker och identiteter. Franco anspelar på Paul McCarthys kända skräckfigurer och roller han själv tidigare har spelat i filmer.
     James Franco är väl medveten om sin roll som superkänd skådespelare med konstnärsambitioner. Han vet att allt han gör kommer att bedömas utifrån denna dubbla identitet. När han, iklädd en penisnäsa, serverar två medaktörer mat i en kornig projektion går det inte att undvika att tänka på att detta är samma filmstjärna som kommer att presentera årets Oscargala.

Stockholm 2011-02-22 © Hanna Nilsson