Vart tog det vägen, måleriet befriat från snärtiga imperativ – det sinnesretande, bortomillustrativa? Tanken väcks vid återinträdet i Catharina Köhlers sublima sällanvärld. Kroppar, väsen, drömtecken, ett flyende från trivialtillståndet.
     Och vad hände med den analytiska observationen, den insiktsskapande, den som inte tar hjälp av fotografiets tillfällighetsljus? Potatisen i Philip von Schantz målning "Vit drottning" är sedd. Dess karaktär är omisskännlig. Där finns en "potatislikhet" som är både unik och allmängiltig. von Schantz har förstått att värdesätta seendets betydelse och därmed lyckats formulera insikten till en visuell och verklighetsaspirerande slutsats.

Även Eva Lange bjuder formerna på en mental sejour, men här blandar sig den fysiskt kreativa processen in i den slutliga omfamningen. Objekten är inte livspåtvingade, de föds ur materialitet och behov. Men inte som alias – de föreställer inte, de är. "Stora vallmon" har en syster i tankarna och tusentals på fälten, men deras likhet med skulpturen är endast approximativ, ett närmevärde. "Stora Vallmon" är den enda i sitt slag, ett unikum, och samtidigt allmängiltig och kärleksbegriplig.

Kanske nynnar Ingemar Nygrens frispringande hund obekymrat på Alfredson/Danielssons sång om hundens Eden (där det är "tätt emellan treden"). Lyckan går inte att ta miste på: svansviftandet, nyfikenheten, livslängtan. Grafiskt tydlig, i svart mot vitt, framstår hunden som utsänd av trädguden – en doftbudbärare på euforiskt planteringsuppdrag.
     Ett annat uppdrag har de tre männen i Bruno Knutmans "På vandring mot havet". Sommar, motljus, långa skuggor, korta drömmar. Se havet, se horisonten, känna det svalkande vattnet mot huden. Men det är något som inte stämmer, något som skorrar. Männens hållning leder tankarna till slutscenen i Kafkas "Processen" där K. förs bort av två stadiga väktare för att avlivas. När mördarens kniv slutligen når hans hjärta frampressar K. sina sista ord: "Som en hund!". 

Stockholm 2011-03-09 © Leif Mattsson