Utställningen "Sjukt bra konst" visar verk ur Stockholms läns landstings samling av inköpta och i efterhand placerade verk, i allt från klassiska tekniker som bronsgjutningar och oljemåleri till performance och videoverk. Det är en konstsamling som inte nämnvärt skiljer sig från andra konstsamlingar. Det skulle i så fall vara genom att våld, blod och sex inte ingår som några uppenbara ingredienser, vilket det nog finns rimliga skäl till.
     Som ett komplement till den inlånade konsten visas ett bildspel med några av de beställda verken i sina miljöer, ofta väl integrerade i arkitekturen. I Pia Königs gestaltning av ett väntrum på Södersjukhuset sammansmälter hoppande harar med väggarmaturer och lockiga sladdar. Verket ger sig ut i rummet, blir en del av det och vänder och vrider på den annars så funktionellt inriktade miljön. David Svensson har inrett ett helt rum i regnbågsfärgade transparenta färger i glasväggar och i belysning, en gestaltning som nog ger en annan upplevelse på plats på Huddinge sjukhus än vad som är möjligt att se på bild.

Bland de inköpta verken finns många rätt så egenartade uttryck: Hans-Jörgen Johanssens fotbollsfågel är en knäpp och rolig uppenbarelse. Utrustad med cyklop och med en näbb av ett vattenstrålmunstycke ser den ut att vara beredd att ta itu med nästan vad som helst, vilket förstås kan skruva till upplevelsen lite extra då man får syn på den på Huddinge sjukhus.
    Andra verk som ger mångtydiga och lekfulla associationer är Nadja Ekmans fotoserie där en människa figurerar i yvig dräkt med en låda på huvudet och Petter Hellsings broderade hybrider som spänner mellan planritningar och naturmotiv. Marco Cuevas svarta marmorskulptur, en mjuk knopp som tränger sig upp ur välfriserat virvlande vågor hör också till utställningens kaxigaste verk. Det är en liten skulptur men den ger en koncentrerad närhet genom sina mycket taktila kvalitéer.

Konst som gjorts på uppdrag för kommun, landsting och stat, ses av en del som en allt för anpassad konst. Och visst kan det vara så. Det finns gott om offentliga verk som är både tillrättalagda och oförargliga: Gulliga djur eller bilder övertydliga som rebusar. En del verk har ambitioner att vara logotyper för husets verksamhet eller stadens identitet och andra är mer att betrakta som snygg design än som konst. Men det finns också offentlig konst som har en hög konstnärlig verkshöjd och både kan utmana och ifrågasätta, samtidigt som den kommunicerar både med brukarna och med själva platsen.
     De inköpta verken kan lättare behålla sin integritet än de beställda verken, genom att de är frikopplade från verksamheten och uppbyggda utan tanke på det sammanhang de sedan råkat hamna i. Innebär det då att ickebeställd konst som köpts in på gallerierna är friare och mindre anpassad? Det är nog i alla fall en fråga värd att ställa. Det är lätt att konstatera att få konstverk och konstnärer är så oberoende att de inte alls påverkas av det rådande konstklimatet, de rådande trenderna och vad som kvalificerar sig till gallerierna, marknaden och den knappa mediabevakningen. Man kan också säga att den beställda konsten ges andra förutsättningar: att interagera med rummet och verksamheten, att kommentera och höra samman med dem.

Gemensamt för konsten på sjukhusen är att den, när den fungerar som bäst, kan fungera som en välbehövlig ventil ut mot något större. En tankeutflykt från sjukdomarnas tyngande bojor och sjukhusets artificiella miljö, ut till det verkliga livet.

Stockholm 2011-02-09 © Hanna Stahle