De som ser  konsten med evolutionistiska ögon har betraktat den abstrakta  expressionismen som uttömd i och med att Mark Rothko och Barnett Newman på  1950-talet tog detta måleri till sin yttersta gräns. Det fanns inget mer att  säga. Men alla har inte det synsättet. 
                                                  Malmökonstnären Hertha Hansons  (f. 1980) målningar på ANNAELLEGALLERY kan – vid en hastig blick – placeras i  detta tillbommade fack. Här finns referenser till Rothkos rektanglar, men snart  ser man att det handlar om format och yta, inte om Rothkos ljus och djup.  
    Nu är det  2012. Hertha Hansons målningar har kraftfullt pålagda färglager, ibland tjockt,  ibland demonstrativt tydligt och tunnare med spackeln. Det finns något som kan  kallas klarögt i hennes målningar, ett ointresse för den teoretiska omgivningen  (modernismens död och så vidare).  
                        Hennes måleri  handlar om förändringar och spänningar och saknar meditativa drag. Det handlar  om reaktioner på den värld som omger en människa i en urban miljö och jag anar  en avlägsen släktskap med Clay Ketters sträva murade ytor. 
                                                  Hertha Hansons målningar har var för sig en dominerande färg: rött, svart, blått eller grönt.  I de flesta sparar hon en bit duk obearbetad. I några fall är denna vita yta –  som kan ses som det fortsatt möjliga – ganska stor. 
                        Ibland är bilden  arkitektoniskt byggd med stabila horisontala lager av färgfält. Lagren är olika  tjocka och mestadels ligger de mörkare över de ljusa, som om det fanns en grund  – eller minne – av liv och frihet under tyngden.   | 
                      De ljusa lagren tycks i andra  fall mer som svävande markeringar över det mörka, som en snabb besvärjelse mot  universums tyngd av evighet och mörker som jag tänker löper som en tråd genom  utställningen. 
                      I de vertikalt orienterade målningarna får jag känslan av att närma mig ett gathörn och halvt  omedvetet vara beredd på ett annat ljus och en okänd gatuscen. Det känns  befriande, lindrande.  
                                Variationerna  fortsätter. Jag passerar den poetiskt gröna, vitskimrande målningen (nummer 20)  och  ett par röda intill (11 och 12)  där intensiteten är hög, nästan för hög.
                        Som en svart  droppe fallen från himlen med blått nästan dolt i det svarta finns i målning nr  14 en ofrivillig(?) antydan om att dessa ytorienterade bilder inte utesluter en  viskning från Rothkos dagar. 
                      Stockholm     2012-11-26 © Niels Hebert 
                        
                        Utställningsvy 
                  
  |