Med sitt ansenliga format på 30 gånger 32 centimeter är boken om Bengt Jahnsson-Wennberg knappast resenärens förstaval. Å andra sidan erbjuder foliantformatet stora möjligheter att förtjänstfullt reproducera måleriska detaljer som penseldrag och lasurer. Det knubbiga formatet (snarlikt en LP-skiva) leder associationerna mer i riktning mot barnböcker än mot pretentiösa mitt-i-karriären-presentationer. Och det är viktigt i sammanhanget då Bengt Jahnsson-Wennbergs ikonografi så tydligt ansluter till en formmässig naivism, eller skall man säga en kärleksfull sjuttiotalistisk retroestetik. Intet ont i det, Jahnsson-Wennberg är konsekvent i sin implementering av serietidningarnas pratbubblor och gestalternas avrundade karaktärer. Ofta är dessa figurer ett slags alter egon för konstnären själv, en mänsklig referens att ställa mot den svårbemästrade vuxenvärlden – för det är med den storögdes troskyldiga blick "det stora mysteriet" beskrivs.

I bokens poetiska förord håller sig Niclas Östlind mycket nära förlagorna. Han trycker näsan emot reproduktionerna som för att locka ur dem det där lilla extra, vaska bland guldkornen. Han vandrar med blicken längs fönsterbrädorna och upptäcker nya detaljer att förundras, förbryllas och fascineras av. Bengt Jahnsson-Wennbergs målningar är sprängfyllda av dessa. och även installationerna inbjuder till ett veritabelt tolkningsrace, om man så önskar.

Skuggorna och rummen, träden och molnen, alla har de passerat den jahnsson-wennbergska centrifugen. Färgen ligger liksom på ytan, applicerad med en cartoonistisk förkärlek för dramatik och effektiva ljussättningar. Det kan i vissa fall påminna om Edward Hoppers eller David Hockneys emblematiska färgackord, i kombination med Jan Stenmark-liknande dråpliga associationskrockar. En särpräglad bildvärld således, intresseväckande och ofta fascinerande. Framför allt är Bengt Jahnsson-Wennberg konsekvent i sitt envetna sökande efter en självbild, ett jag som kan samexistera med en undflyende, förbryllande och ibland helt kaotisk omvärld.

Stockholm 2012-05-09 © Leif Mattsson