Mikelis Lapsas (f. 1982, Riga) Stockholmsdebut andas friskhet och experimentlusta, men också en viss nyttig tvekan. Visst finns här likheter med både Kristina Janssons och Carl Hammouds sätt att bryta upp bildplanen mot betraktaren, med deras intresse för plangeometriska rumsbeskrivningar. 
      Men den rytmiska mönsterverkan hos Lapsa är delvis annorlunda än både Janssons och Hammouds. Ja, annorlunda än mycket av den fotoinspirerade konst man så ofta kan se på dagens konstscen. Är förklaringen att Lapsa närmar sig bilden med en abstrakt språkbehandling i minne? Hans tidigare geometriska formexperiment i svartvitt anslöt snarare till suprematismen än fotorealismen. Och detta intresse för konstruktion och bildbyggande kan man fortfarande tydligt spåra.

Målningarna är inspirerade av Hollywoods 1940-talsfatabur, av studiotagningar och scendekor, av en rekvisita som för länge sedan förlorat sitt syfte och sammanhang. Stolarna, borden, skärmarna och kulisserna har ett slags teatralisk renhet, som en verklighet på låtsas. Lapsa återbrukar deras formella kvalitéer. Inte i första hand deras funktion som möbler utan den som bildplan och ytindelare – en sorts defensiv figuration om man så vill.
      Utställningens titel, "Anteroom", i betydelsen förmak eller väntrum, har även den något avvärjande över sig. Här finns en stilistisk frånvändhet, en känsla av att skådespelarna för alltid lämnat scenen. Återstår rekvisitan, de tomma rummen, ödsligheten. Och en undran över vad som egentligen hände sekunderna innan man själv klev in i bilden.

Stockholm 2012-02-08 © Leif Mattsson