www.omkonst.com:
Att bädda med bly
Agnes Monus, Krognoshuset, Konstföreningen Aura, Lund, 24/3 – 22/4 2012

Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Jag tänker på Janne" © Agnes Monus © Agnes Monus (säng av järn, madrass av bly)

Som bekant är vi alla ”av kött och blod”, bräckliga små varelser med kort tid till vårt förfogande. Således ingen större anledning att brösta upp sig inför sina medmänniskor, tränga sig före i kön, tro sig vara mer än någon annan. Tids nog är allas vår tid utmätt.
Kring denna mänskliga förgänglighet kretsar Agnes Monus konst, kring denna sårbarhetens försonande gemensamma nämnare.

Högen med blodådror (som egentligen är röda kopplingstrådar) skulle kunna härröra från vem som helst av oss. Blodådrorna är fastnaglade i golvet med hjälp av små handtextade tejpbitar - ”Underarmens böjsida”, ”Bålen”, ”Höger fjärde och femte revben”... Kroppens nödvändiga transportör, av livgivande energi, är nogsamt omhändertagen, fixerad och satt under observation.
     Och så var det det där med hjärtats puls. Hur många spelfilmer har inte zoomat in en dataskärm med en dramatiskt blippande EKG-kurva, symbolernas symbol för att livet ännu fortgår? Hos Agnes Monus har de karakteristiskt knyckiga linjerna fått bekläda några minimalistiskt vita kuber av paraffin, förevigade såsom fångade i flykten.

I all sin (köttsligt) lakoniska uppenbarelse framstår Agnes Monus konst som befriad från varje slag av metafysisk överbyggnad, ingen och inget synes kunna ställa sig över kroppens egna nedärvda förutsättningar, ingen kan hejda döden. Det är svårt att tänka sig en mer allmängiltigt igenkännande källa att ösa ur.


 


 

 

 

I en miljö som denna är sjukhussängen ett oundgängligt attribut. I Agnes Monus tappning är denna säng bäddad med bly, närmare bestämt av gamla uttjänta, blyinkapslade, telefonkablar. Ett i akt och mening lika blytungt som oåterkallerligt tecken för insomnandet.

Ett litet aber är att, mitt i denna vackert vilsamma självklarhet, i denna förenande skörhet, förvandlar konstnären av och till konceptet till en estetisk självtillräcklighet. Då och då släpper hon taget om närheten till köttets, eller människans, förgänglighet för att istället ägna sig åt en mer ytlig tjusighet –  till exempel i några suprematistiskt klingande vita fyrkanter eller i vackert droppande vit färg på ett lika vitt underlag. För ett ögonblick står inte längre människan i centrum, ett onödigt avstånd har upprättats.

Lund 2012-03-28 © Martin Hägg


"Pulsen" © Agnes Monus

Krognohuset, Konstföreningen Aurora, Lund | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com