Drömsk, enigmatisk, agressiv – tre ord som skulle kunna beteckna Carsten Regilds (1941-1992) bildvärld från 1980-talet. Men där fanns också öppningar ut mot en samtid, mot en kultursfär som nyvaket gnuggade ögonen inför återseendet. Neodada och postpunk var orden för dagen, och ingen kunde klä sig bättre i dem än Carsten Regild. Han var pragmatikern, eklektikern som det aldrig gick att få grepp om, som aldrig stod kvar där man ställt honom.

Carsten Regilds collage och målningar på Galerie Bel'Art kastar skuggor från en svunnen tid, från ett sextiotal då pojkdrömmens kvinnor var endera babydoll eller hondjur, sfinx eller pinuppa. Och männen bar företrädesvis hatt, gärna av Humprey Bogart-snitt. Det är den omvända tankens förtjusning och förvirring, den vuxne pojkens baklängesresa in i sin ungdoms ikonografi.
    Men var det så enkelt? Allt tankegods rostar, vad som är accepterat i ena stunden är i nästa helt förkastligt; den upphöjda domarens position är i sig själv en anomali. Carsten Regilds exempel visar på tidens obönhörliga gång, visar hur vi ständigt måste omgruppera, omdefiniera, omvärdera.
     Och var det inte just det som Regild gjorde? Han som aldrig blev riktigt rumsren, aldrig riktigt accepterad: för reklammässig för kultursfären, för konstnärlig för reklamsfären. Han som verkade mellan himmel och helvete, i ett konstens limbo.

Att återse Regilds bilder idag, tjugo eller trettio år senare, är både fascinerande och lärorikt. Så mycket har hänt, och ändå så lite. De dadaistiska tilltagen i samtidskonsten blev tjusigare under tidigt 2000-tal, mer anpassade till en publik, till en marknad. Men det fick aldrig Carsten Regild erfara. Här finns spåren av "hard core-dada" och aktionism fortfarande kvar – i attityden och i den bångstyriga motviljan mot konsensus.

Stockholm 2012-01-11 © Leif Mattsson