När en gång denna kräftsvulst, denna lust att förtjäna pengar har förpestat själen, kan vi då hoppas på att diktverk skall skapas som är värda att parfymeras med cederolja och förvaras i polerade skrin?
     Undrade den romerske skalden Horatius för tvåtusen år sedan.

Omkonsts bevakning av vad som sker i konstvärlden både inom och utom Sveriges gränser präglas av en lättsam nyfikenhet som har förmågan att överraska samtidigt som den varken abdikerar från det tolkande eller det värderande uppdraget. Detta påstående har naturligtvis sin udd riktad mot den kritik som levereras i huvudstadens tidningar och som alltmer begränsat sitt revir, fysiskt till några få gallerikvarter i Stockholm och mentalt till ett slags konst som har sin värdegrund i ett nebulöst nysvenskt begrepp som lyder contemporary.
     I denna samtida dimma tycks den lika samtida kritiken uppleva ett slags paradoxal trygghet samtidigt som den försäkrar oss att nerven i den verksamhet som bedrivs där är ifrågasättandet. Värdegemenskapen som härskar innebär, i förvånande stor utsträckning, att contemporary inte bara är en tidsbestämning utan också ett "kvalitetsbegrepp" som i hög grad anammats av den del av konstvärlden där prislapparna är det allt överskuggande kriteriet på graden av konstnärlighet.

Avsaknandet av detta kriterium gör läsningen av Omkonsts kritik så befriande, den har ett prestigelöst förhållande till såväl utställningslokalen som orten denna är belägen på. Därför måste kritikern motivera sitt nedslag just där med någon form av värdering och analys. Därmed får skribenten ett grepp på det konstbildande uppdraget, ett uppdrag som mer och mer har kommit att ersättas av kändisjournalistik.
     Om detta känns som ett orättvist påstående så titta vilket spaltutrymme som kan ägnas ett helsidesporträtt av någon kändis som gjort bort sig samtidigt som man skyller på ett krympande redaktionellt utrymme.

Man skall naturligtvis inte underskatta de olika villkor som råder för en papperstidning och en nätbaserad publikation. Samtidigt finns det goda skäl för papperstidningarna att vara uppmärksamma på kvalitetskriterierna. Det borde vara en överlevnadsfråga för dem.
     Det skulle rent av kunna vara så att Omkonst, som den ser ut i dag, är en skola för kritiker som har en annorlunda och prestigelösare syn på sitt uppdrag. Har jag rätt i detta antagande finns det all anledning att höja glaset med champagne.

Stockholm i oktober 2012
© Olle Granath, kulturskribent och tidigare chef för Moderna Museet, Nationalmuseum samt tidigare ständig sekreterare för Konstakademien