Decennierna närmast efter andra världskriget lossade en del bojor. Måleri kunde bli till design, poesi, performance, teater, musik och film. Åke Hodell och Carl Johan De Geer är några av dessa disciplinöverbryggande konstnärer. Även dansken Gunnar Aagaard Andersen (1919-1982) låter sig fållas in i uppluckringstrenden. Hans kostymdesign, polyuretanmöbler, ljusinstallationer, mattor, måleri och arkitektur, är alla delar av samma allkonstverk.

Livsstilen, för en sådan är det, är på en och samma gång naiv, positiv, inkluderande och framtidsorienterad. Istället för en bitsk samhällskritik uttrycker Andersen en tro på konstens samhälleliga utvecklings- och förändringspotential. Ett vetenskapligt ”konst-ABC” är för konstnären lika nåbart som ett antielitistiskt ”konsten åt folket”.
Ironiskt nog är det just denna sociala framtidstillvändhet som gör Andersen som mest tidstypisk. Hans bokstavs- och färgfältsuppbyggda mattor och tapeter är lika intimt förknippade med konkretismens 50- och 60-tal som konstnärens kantiga färgfältsmåleri (Rivning på tværs, Rivning på langs…) – och lika rumsantydande och arkitektoniskt besläktade.

"Ord" © Gunnar Aagaard Andersen

Men samma ytmässighet, samma upptagenhet av distinkt ”arkitektoniska” färgfält, kan, i ett annat sammanhang, förefalla rykande aktuell. De belysta och sakta svajande vita skärmarna i ljusinstallation Additiv farbeblanding leder osökt tankarna till den stramt minimalistiska renheten i Olafur Eliassons ljus- och färgexperiment.
    Om någonstans så är det på denna punkt som Andersens ”konst-ABC” är på väg att realiseras – bilden av Andersen själv som vägröjande kreatör för konstens minsta gemensamma nämnare.

Inte oväntat står själva testandet (kostymskisserna, möbelprototyperna, tapetexperimenten…) i utställningens absoluta centrum. Den fluffiga polyuretansoffan har blivit något av Andersens varumärke – inte för materialets användbarhet skull utan för övertygelsen om de ohejdade materialexperimentens förmåga att överbrygga gränsen mellan konst och bruksföremål.

Konstnärens scenografi och kostymskisser (till baletten Døren från 1963) känns däremot lite mer daterade. Av utkasten till en teaterföreställning har blivit en konkretism med svagt trevande förtecken, en installationsartad uppradning där innehållets enskildheter är på väg att suddas ut.

Köpenhamn 2013-09-10 © Martin Hägg