Senare decenniers ideal med ivrigt resande konstnärer har öppnat för nya, mer tematiskt grundade, etiketteringar, för konstens (konstnärens) identifikation med annat än konkreta platser/länder. Det hela kan betraktas som ett försök att göra konstvärlden till en begriplig pusselbit i en allmänt, världsomspännande, globaliserings- och internationaliseringstrend.
Fast det är naturligtvis en förenkling. Initiativtagarna bakom Malmö Nordic 2013 drar åt rakt motsatt håll: Malmö konstmuseum (tidigare chefen Göran Christenson) med sin världsunika samling ”nordisk” konst i ryggen och Galleri 21 (Göran Green) med sitt utställningsprogram uteslutande ägnat ”nordiska” konstnärer”. Konstmuseet är oundgängligen projektets nav runt vilket övriga utställningsaktörer kretsar (Malmö konsthall, Moderna Museet Malmö samt många av Malmös gallerier).
Malmö konstmuseum är, i kraft av sin volym, ensamt om att på allvar försöka/kunna gå i klinch med den konceptuella och tidsmässiga laddningen i en föreställning om nationell identitet.
Ewa Einhorns och Jeuno JE Kims animation Whaled Women är till exempel förlösande träffsäker i sin hejdlösa drift med en (arktiskt belägen) myndighets välvilligt omhändertagande tyranni. Är mottagandets öppna famn äkta filantropisk eller bara ett uttryck för redan befästa fördomar – för det egna jagets självgoda förträfflighet? Den ”barnsliga” animationen (och den biografliknande inramningen) transformerar allvaret till en publikens distanserande förströelsesyssla.
Vassil Simittchievs Strykning av bulgariska flaggan – ett strykjärn på ett strykbräde med en bulgarisk flagga erinrar om 1990 års politiska omvälvningar i gamla öststaterna (installationen utfördes ursprungligen som en performance i Bulgarien) – om ett ömsint, vardagligt, värnande om nationell identitet. En begripligt vardaglig diskbänksrealism med storpolitiskt rituella undertoner.
Med konstmuseet som spindeln i nätet har även samlandet som sådant hamnat i centrum, frågan om hur den egna ”samlingen kommit till /…/ hur den skulle kunna utvecklas”…
Redan i trapphuset möts besökaren av Lilibeth Cuenca Rasmussens video The Artist´s Song – i vilken konstnären sjunger ut sin feminiserade protest i ett museum fyllt av idel manlig konst.
Direkt självreflekterande är utställningsarkitekten Matts Leiderstams bokstavliga tapetsering av en del av väggytan med frimärksstora fotografier av hela museets konstsamling. Samma förteckning används normalt bara internt, här har den (gissningsvis oavsiktligt) främst blivit till ännu en puff för ett nytt och större konstmuseum. Ett inte helt lyckat sidospår, det är inte utan att man önskar museet ett bättre öde än en återuppflammad diskussion kring en redan söndertröskad fråga.
Malmö 2013-05-15 © Martin Hägg |
