| Lotta  Döbling har skiftande inspirationskällor. Ett tema som det presenteras på Domeij Gallery är aspekter på V S Naipauls novell  "Tröstlöshetens bukt" (om Trinidad). Men hon har också begrundat helt andra källor  – som tyska naturvetenskapliga skrifter från 1920-talet. I utställningen finns många berättelser, kanske romaner. Inte så att hon målar  litterärt, men hon förmedlar glädjen i att dikta, tänka på människor som lever  och har levt, på hus, trädgårdar och landskap. Fast det handlar knappast om  idyller.                           I två  målningar med titeln ”Tröstlöshetens bukt” får ett par svanar representera  detta tunga känsloläge. I den ena målningen har två svanar sjunkit samman,  kraftlöst med omslingrande halsar. Dagen är gul och som man kan föreställa sig både  het och fuktig. I den andra målningen simmar en svart, tilltufsad svan i väg  från ett svanpar och fartyg i bakgrunden. I denna gröna, kyligare atmosfär ser  vi kanske en flykt, en handling för att undkomma det tröstlösa. Även om Lotta Döbling berättar om människor, så är de oftast gestalter på avstånd. De  är kanske du eller jag. Främlingen står där i en park där en jättelik hand  sträcker sig upp ur växtligheten. En anonymiserad pojke sitter under ett träd (”Koltrasten,  ekorren och pojken”). Såpbubblor svävar. Koltrasten betraktar pojken. Är det en  död ekorre han håller i händerna? Är han skyldig till ett brott, eller har han  hittat den där? Högt upp i trädkronan öppnar sig grenverket som samvetets  allseende öga. I två  målningar (”Inomhusrummet”) är det som i romanerna: Stora luftiga rum, gardiner  och en sådan säng med myggnät man kan drömma om.
 
 
 | Lotta Döblings styrka är hennes  förmåga att skildra känslolägen. Fina exempel är akvarellerna i svart på  ritfilm. ("Kyssen", "Fraset" och "Orkidé och vanilj"). Ritfilmen buktar sig med stark  reliefverkan och understryker de täta bildernas sensuella stämningar ur  historier om sådant som ibland händer människor emellan: läppar, kläder som  frasar, dofterna.Där finns  ett par mindre landskap som bär en torr skönhet och så till sist, ännu en  pojke. Jag vet först inte vad jag ska tycka om denna Pinocchiogestalt med brett  flin. Men ser man efter, upptäcker man att hans bruna ögon glittrar vänligt,  men jag är inte helt säker. Kanske kommer han till liv i ateljén, åtminstone en  stund och får vara med på kommande äventyr.
 Stockholm      2013-05-27 © Niels Hebert  "Pojke" © Lotta Döbling
 |