Emil Holmer är målare och grafiker och har varit verksam i Berlin sedan 2003. Under sommaren 2013 har han varit grafikstipendiat hos Galleri Se och arbetat i Falu grafikverkstad. Nu visar han en del av sina arbeten i träsnitt och collage i galleriet.
      Hans bilder har lämnat det föreställande, även om där finns en del återkommande former, tecken, ord, uttryck och symboler (som ett dollartecken). Fragmenten framstår som en del av konstnärens dialog med den framväxande bilden, eller som avledning av flöden som inte kan hejdas på annat sätt. Tecknen kunde ha varit en färg, men hann liksom inte.

Emil Holmers bilder är uppgörelser inom det fält vi ser, där det okända blir synligt. Drömmar och mardrömmar, associationer, hugskott och visioner har inte mycket att göra med den synbara verkligheten, varken till form eller till innehåll. För att förtydliga: Kan man anta att existensen har sitt starkaste fäste i det realistiska?
    Holmer grupperar tyngre former i sina bilder och omger dem med tunna linjer och tjocka streck. Ofta försvinner former i former och in i det okända. Han behärskar sina arrangemang med självklar auktoritet.

I utställningen bildar rymden ett slags fond. Den lovar varken lätthet eller befrielse, snarare väntar uppgörelser med den blinda expansionen av vadsomhelst (av exempelvis dollartecken). Det är ingen rymd som gör oss klokare eller mer ödmjuka, tvärt om, den blottar de tillkortakommanden som gäller stora delar av civilisationen och som gestaltas i ”Demonic Joke”, ett collage av billiga skämt. Men resan börjar med ”Cosmic Greed” (LP-cover). Den kosmiska girigheten (greed) gestaltas i ett svart skikt som återfinns i andra snitt och collage, ett skikt som rörelse eller tid.

Frågan om livets uppkomst och osäkra bestånd i den oändliga tomheten löper parallellt och ibland i ångest. Att se sanningen i vitögat – att vi finns i en tom oändlighet – är den mest brutala sanningen.
     I den vidare rymdfärden (”We Drifted Towards Eternity”) finns en oroande, sugande, filmisk effekt som när motivet i en rymdfilm försvinner bort. Men sedan bildas en pil av molnformer som pekar i annan riktning (”Interval and Correction”), som om det svarta skiktet med sina ord och tecken kan överges. Känslan av befrielse förstärks i två systerbilder. Fläcken i den ena (”Vacuum, Smear”) förvandlas till en stark utandning i den andra – att ibland kunna andas ut.

Falun 2013-09-23 © Niels Hebert