Sedan tidigt nittiotal har William Kentridge utvecklat sin multimediala konst och i en mix av expressionistiska teckningar, filmer och skulpturer undersökt och kommenterat politiska skeenden och filosofiska frågor.
Utställningen på MAXXI sveper över Kentridge produktion från början av 2000-talet och framåt med tyngdpunkt på ljud- och filminstallationen ”The Refusal of Time”. När jag såg ”Refusal” på dOKUMENTA (13) var det i väsentligt större skala i en av Kassels gamla järnvägslokaler. Svårt att återskapa en sådan ”patinerad” miljö för här, i en mörklagd kub i visuellt förkrympt upplaga, kommer verket inte riktigt till sin rätt.
”The Refusal of Time” består av fem synkroniserade videoprojektioner tillsammans med en nervig ljudmatta av blåsinstrument, komponerad av Philip Miller. I en explosion av ljud och bildfragment fabulerar Kentridge om hur tiden är beskaffad och hur den låter sig mätas. En pulserande ”leonardisk” tidsmaskin, placerad i rummet, fyller i och håller takten när metronomer, klockor och tidshjul snurrar förbi på dukarna liksom kartfragment och en springande Kentridge. Det är människan i närkamp med tidens obevekliga gång och glimten av en värld som rullar på allt snabbare.
En del av materialet som ingår i ”The Refusal of Time” ställs också ut som enskilda verk. ”Rubrics” är en serie silkscreentryck med text, en slags paroller om en annan logik: ”Leap before you look” eller vad sägs om ”Domesticating the bicycle”? Jag fastnar framför två collage utförda i kol och tusch varav den ena ”Thato” är ett absurdistiskt självporträtt av Kentridge med en gigantisk megafon nedtryckt över huvudet. ”The pleasure of self-depiction” slår han lakoniskt fast i en infälld text.
I videon Anti-Mercator trixas det med filmsnuttar som spelas framlänges och baklänges liksom automatisk skrift som äter upp sig själv. Även här dyker Kentridge upp men denna gång för att föreläsa om svarta hål. Det är smått parodiskt med en och annan blinkning till Alfred Jarry och patafysiken – de inbillade lösningarnas vetenskap.
Hur det än är med det vetenskapliga så ger utställningen en fin överblick över Kentridge breda konstnärskap, inte minst Kentridge som tecknare. Influenser går att spåra från både europeiskt och afrikanskt håll. I några äldre starkt expressionistiska kolteckningar kommenteras apartheidregimen och här går tankarna till Daumier och Goya. I ljusspelet i ”Cemetery with Cypresses” finner jag rötter i såväl Constable som Tinus de Jongh medan i ”North Polo Map”, en av sjutton stora handvävda gobelänger, mer återspeglar ett formspråk som hos Dumile Feni.
Rom 2013-01-23 © Lotta Ekfeldt |
