Konstkritikern, museimannen, professorn och essäisten Ulf Linde (1929-2013) har gått bort och därmed förlorar Sverige en av sina i modern tid mest betydande konst- och kulturpersonligheter. Hans stilistik och goda essäistik har frestat generationer av konstälskare att våga lita till sin förmåga att se på konst.

Av Ulf Lindes texter blir man klok, eller rättare sagt hans inbjudningar ställer såväl krav på som tilltro till läsarens intresse och förmåga. Var och en finner något för sin nivå, och kan senare återkomma till samma texter för att bli varse den fördjupning som ligger i beredskap för omläsaren av Lindes essäer. Man behöver inte vara skolad och kunna svänga sig med de rätta orden, men helt uppenbart äger texterna djupet för den skolade att ta del av. På så vis är de ständigt aktuella oavsett läsarens bildnings- och mognadsnivå.

Lindes val är riktningslösa, följer ingen riktning – konstnärlig eller samtida. Bra konst och intressanta konstnärer från alla tider får sin del av uppmärksamheten. Grunden för -ismerna var redan lagd före första världskriget och därmed ointressant som fenomen att föra in kollektiv av konstnärer under. Enfaldiga eller förenklande etiketter ökar inte förståelsen för konsten ens som orienteringskarta, tycks han ha menat. Nej, den konst som förmår väcka betraktarens gensvar ”att svara på konstnärens tilltal med sin inlevelse i verket” är bra. Den gör konstbetraktaren medskapande utan att konstnären förlorar rollen som den förste betraktaren. Den fina balansgången i den relation som konsten etablerar var Linde en mästare i att behärska.

Sin besatthet för Marcel Duchamps konstnärliga gärning tolkad och sammanfogad som ett system av bland annat poetiskt verkande matematiska relationer kommer solitt förankra Ulf Linde som medskapande i verket för eftervärlden och internationellt. I denna relation har rollen mellan konstnär och medskapare satts på sin ultimata spets. Och frågan är om de nu tillsammans från annan ort leende betraktar efterföljarna för att se om någon ”galning” är beredd att fortsätta arbetet. I så fall skulle det vara ”Very amusing”.
       Man frestas att tro att Ulf Linde vilande i slumpens famn tillägnat sin nu uppmätta levnad åt de återkommande favorittalen hos Duchamp (1,2,3 samt 7,8 och vinkeln 22,5): 2+9+0+4+15=30; 2+9+0+4+1+5=21=3*7,  1+3+1+0+1+2=8,   30-8=22, eller låt säga 22,5 grad. Ur den vinkeln ser jag honom nu ruvande på de hemligheter som återstår att söka.

Personligen har jag haft förmånen att umgås och regelbundet samtala och samarbeta med Ulf Linde under de sista tio åren av hans liv. Det började med en idéhistorisk uppsats om hans kritik 2003-2004, följdes av ett arbete med bok och utställning kring Färg och Form-gruppens konstnärer (2005-2007) och därefter följde de tvååriga förberedelserna inför utställningen ”De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde” på Konstakademien hösten 2011.
     Han tog för vana att i bisatser, närmast som besvärjelser för att situationen aldrig skulle kunna uppstå, ge anvisningar om sitt eftermäle. Följande epigram från den bysantinska kultursfären var han särskilt nöjd med vid ett tillfälle (2006) som träffande sammanfattning av sitt förhållande till konstnärerna och konsten:

Stockholm 2013-10-15 © Susanna Slöör