Årets besök på Venedigbiennalen färgades snabbt av den utsökta men spektakulära utställningen med Édouard Manet som under sommaren parallellt visas i Dogepalatset, vid Sankt Markusplatsen. En missfärgad vepa av den lille flöjtspelaren visade vägen, men efter hand ökade surret under pressvisningsdagarna att årets händelse är Manets möte med Titian. Och det är inte vilken sammanställning som helst. D'Orsay i Paris har låtit ”Olympia” för första (enda?) gången lämna Frankrike för att hängas bredvid sin inspirerande förlaga ”Venus från Urbino”, som till vardags hänger i Uffizierna i Florens.

Motivet bakom utställningen bygger på Manets arbetsresor i Italien och därmed har man funnit anledning att lyfta fram ett antal verk för att ”illustrera” den påverkan Manet kan tänkas ha präglats av. Den curatoriska idén kan man fästa mindre uppmärksamhet vid och istället koncentrera sig på den återhållet sordinerade kraften hos mäktiga målarstämmor ur historien som här förs samman.

Utställningen innehåller främst verk av Manet, men även några tongivande och synnerligen väl valda verk ur museisamlingar i Venedig. Således ackompanjeras Manet av  Lorenzo Lottos magnifika porträtt av en unge man i svart, som knyter Manets speciella känsla för svart till föregångarna ur historien, utan att på något sätt underskatta värdet av svärtans måleriske mästare.
    Porträttet av Berthe Morisot (en av få kvinnliga konstnärer i den kommande impressionsistkretsen och tillika Manets blivande svägerska) visar i all sin enkelhet upp mästerskapet i sättet att kunna hålla tillbaka sina medel.

Berthe Morisot återkommer i ytterligare två verk på utställningen till vilken "Le Balcon" räknas som ett av Manets främsta. Manet brukar i likhet med poeten Baudelaire annekteras som uttolkare av moderniteten och den allt trängre kostym som borgerlighetens ideal pressat in en framväxande medel- och arbetarklass i.
     Här ligger revolutionen och pyr i Berthes svarta ögon mot männen som spärrat in den dygdiga kvinnan (fruämnet) bakom galler. I samma andetag släpps Olympia lös som sexuellt kontrollerande kraft, istället för att behagfullt meditera över äktenskapets trohetslöften som hos Titians Venus. Faktum är att även om Manet inbjuder till en läsning som samtidens ögon kan uppfatta som korrekt, är detta ett måleri och bildskapande som inte låter sig annekteras för någon tids politiskt korrekta berättelser. Manets kaxiga avbildning av en sparris sätter stopp för den sortens konstens ”räknenissar”.
     En citron, ett knippe pioner med sekatör eller en ensam sparris blir i Manets seende händer effektiva nejsägare till all världens tolkningar utan att för den skull förkasta möjligheten att utföra dem. I detta ligger kanske Manets storhet.

På utställningen får Manet även understöd av Carpaccios två venetianska kvinnor, som brukar få tillmälet kurtisanerna, men som troligen bara utgör en tredjedel av en pannå, vars hela verk finns på Getty-museet i Los Angeles. Kvinnorna väntar inte på kunder utan på sina män, hemvändande jägare med sina troféer. Historien blir allt som oftast när det gäller bra bilder ointressant. Men det må inte hindra framtida utställningsmakare med resurser och goda kontakter att fortsätta skapa givande möten över århundradena. Den aktuella utställningen är ett strålande exempel på hur utvalda nyckelverk av världsklass kan visas utan att man behöver orkestrera en komplett genomgång av hela konstnärskapet.

Venedig 2013-06-12 © Susanna Slöör