När man träder in i Sara Nilssons utställning "Not all who wander are lost” flyttas fokus till en grupp unga människor från 1960-70-talen. Genom klädstil, hårmode och symboler – som den återkommande trekanten och Konsums “oändliga symbolen” – skapas en samhörighetskänsla.
     De lackade papier-machéskulpturerna i klara jordnära färger vars tillvaro vilar på halva glober, berg eller blommor ger betraktaren en känsla av att personerna befinner sig mitt i naturen. Men hur mår de egentligen? De utdragna gestalterna med armar, händer och ben intill kroppen ger ett inbundet och stelt intryck som förstärks av stora fjärrskådande ögon. Är de fast i sin tid, sina livsval eller har de bara stannat upp tillfälligt? Kvinnan som sitter på en svamp, eller mannen som vandrar med stav och en korp som sällskap, ger utrymme för fantasin; berättelser om följeslagare och att bosätta sig i naturen låter sig byggas.
     Skulpturen "End of the game", en människa med androgyna drag, tar av sig sin mask för att visa sitt naturliga, innersta jag i en stunds frihet från sin stjärnstatus och artisteri – vilket fått sitt uttryck i nedhängande glittriga remsor. Utställningens enda akrylmålning visar en plakatskrivande kvinna vars drag är samfällda med skulpturerna.

Susanne Vollmers utställning "7 är mulet" består av elva verk där den gemensamma nämnaren är ett utforskande av siffror som resulterar i en estetisk utformning. Ett verk skiljer sig från de övriga. Det är gjort i tusch på papper, och har titeln "Ulams spiral". Det består av en mängd svarta punkter på ett stort ark och skildrar en rörelse som visar primtalens mönster.
     De övriga verken, framställda på papper med gouache, består vardera av en stor fyrkant med tjugofem mindre färgade fyrkanter inom varje bild. Uttrycket blir något kantigt och uttryckslöst i dessa minimalistiska, färgade rutsystem. Men intresse skapas när man vet att utgångspunkten är synestesi, sinnesanalogi – ett tillstånd som tros vara ärftligt. Vanligast är att se färger för siffror, bokstäver och ibland hela ord, månader eller veckodagars namn. Man kan även ha strukturer eller färger för tidsenheter som året, veckan och dygnet eller upplevelser kopplade till ljud.
     Vad vi ser i målningarna är de färger som tjugofem synestetiker uppfattat att siffrorna noll till nio har. Utställningen får genom detta en annan ingång och varje färgskiftning blir betydelsebärande.

Göteborg 2013-11-05 © Helena Svensson