Karin Ohlin på Galleri Flach, i Hudiksvallsgatans kluster av gallerier i Stockholm, renodlar sina objekt och finner föremål där inga tycks kunna sökas. Hon verkar återskapa eller tillverka modeller av hur upplevelsen kändes, den som leder in mot minnets väsentliga hållplatser: en instamatic-kamera, en guldinramad spegel, en fanerad glasdörr och högt över alla en gatlykta.

I utställningen återuppstår känslan av hur dörrvredet ligger i handen utan att dörren i fråga är i behov av sin ursprungliga funktion att separera ett rum från ett annat. Låsplattan finns utan nyckelhål och lås. Dörrarnas mått skiftar med en förskjutning som endast är rytmiskt och rumsligt motiverad, för att låta öppna minnet av den tidigare korridorens möjliga utfall.
     Själv minns jag resan under gatlyktornas monotona spårande i nattmörkret halvt sovande i baksätet på en bil. Eller den utanför fönstret när man var på besök och hade ledsnat på de vuxnas samtal och istället försjunkit i omvärldens tingsliga magi och underfundiga kontaktsökande hälsningar.

Kameran, den som gav kvadratiska bilder med datumstämplade vita kanter som fort bleknade, finns i utställningen återskapad som attrapper: inåtvända och uppåtvända. I dem vänder sig det blinda kameraögat endast till intet. Men något häpnadsväckande händer när man försöker reproducera Karin Ohlins verk, då väcks de till liv fångar och retas med sin betraktande omgivning och avslöjar sig som de repliker de faktiskt är och subtilt uttalar.

Disa Rytt, på Galleri Anna Thulin, på andra sidan kvarteret, visar ett återhållsamt måleri med transparenta och opaka skikt av svärta sida vid sida. På Konsthögskolans Mastersutställning i Konstakademien 2012 hade hon inlett arbetet med att lösa upp föreställningen om vad som ryms inom och bakom en målad yta. Målningarna med uppspänd silduk placerades någon meter ute i rummet döljande och uppvisande dukytan bakom.

Här på Galleriet strilar den bakomliggande väggens ljus igenom den svärtade silduken. På några av målningarna har fet oljefärg pressats genom baksidan av dukens nätverk och bildar pastosa lämningar som ger den opaka svärtan självständigt liv och som utestänger övrig rumslig verkan. En av målningarna, den med endast transparenta ytor vittnar genom sin titel om den okända verklighet den vill uppmärksamma oss om.

"Halter des Nichts”, kanske syftar på ägaren till intet eller hållplatsen till detta resmål. Hållaren, eller väktaren, av gränslandet mellan det man endast anar och det man vet väcker ett visst existentiellt obehag till liv, men obehaget får sin poetiska inramning. Man erbjuds en imaginär separerande port, en dörrkarm och en tröskel, dock inte ett handtag, att mentalt förankra sin osäkerhet i inför vad det eviga intet döljer.

Stockholm 2013-10-15 © Susanna Slöör