Alldeles i slutet av sin katalogtext citerar Karin Mamma Andersson den belgiske konstnären James Ensor: "Förnuftet är konstens fiende, de konstnärer som låter sig styras av förnuftet förlorar all känslighet" (se hela citatet nederst på sidan).
     Anar man möjligen en skammens rodnad hos en och annan "proffscurator", utbildad i tron att ett förnuftigt och förklarande tema löser konstens gordiska knut? Och så kommer här en konstnär som hävdar att konsten hindras av det rationella, av förnuftet. Hemska tanke. Det mullrar i konstvetarleden, medan däremot konstnärerna förmodligen nickar instämmande med den blasfemiska tesen.

Karin Mamma Andersson drivs av en inre oro, så skriver hon. Och hon vänder sig emot dem "...som inte förstår att saker och ting förändras hela tiden". Man skulle kunna påstå att hela hennes curerade utställning är ett ställningstagande till förmån för Oron och för den ständiga Förändringen.
     Dessutom bryter hon hädiskt emot all totalitär samtidskoncensus genom att lyfta fram konst från diverse olika tidsåldrar: Lucas Cranach dä från 1500-talet, Ernst Josephson och Gauguin från sent 1800-tal, Carl Fredrik Hill från förra sekelskiftet, Henry Darger från ett odaterat 1900-tal, Bruno Knutman och Dick Bengtsson från 1970-talet. Och så fortsätter resan ända fram till Klara Kristalova, Kerstin Hansson, Marcel Dzama, Lisa Jeannin och mängder av andra samtida konstnärer.

Utställningen "Stargazer" bjuder på både högt och lågt; det är en visuellt generös och konstnärligt nyfiken presentation. Här finns exempel på det som det normerande samhället föraktfullt kallade "sjukdomskonst" (Hill, Darger, Josephson), såväl som numera etablerade uttryck, senkommet accepterade (Bruno Knutman, Dick Bengtsson).
     I någon mån väckte även Åke Hodell sin samtids misstroende och ogillande. Här representeras han av en suggestiv ljudinstallation om 1970-talets våldsamma segregationspolitik i verket "Mr Smith in Rhodesia". Hypnotiskt vaggas man av barnkörens skanderande "...Mr Smith is a murderer...", samtidigt som blicken vandrar över Henry Dargers skildringar av sadistiska grymheter mot blottade flickpojkar.
     I samma rum tronar "Venus" (av renässansmästaren Lucas Cranach) i all sin uttrycksfullt enkla nakenhet. Ett par av Ernst Josephsons teckningar finns där också, liksom några neonaivistiska porträtt av Johnson Weree. Sådant ljus och sådant mörker i samma inkapslade, slutna rum. Där härskar just den oro Mamma Andersson återkommande poängterar värdet av. Där kastas man mellan tröst och vrede, mellan äckel och fascination.

I bottenplanet presenteras också ett flertal starka verk, bland andra Lisa Jeannins galghumoristiska video "Breaking the law" samt Kerstin Hanssons myllrande installation av tusentals infärgade gipsfigurer. Båda verken har en förädiskt naiv tilltalsform, men där upphör likheterna. Lika roat underhållen som jag blev av Jeannins video, lika känslomässigt gripen blev jag av Kerstin Hanssons megastora installation. Jag både förstår och inte förstår, här samverkar oförnuftet med nödvändigheten. Som när en urkälla av "oväsentligheter" (små dockor, troll och prinsessor) förvandlas till en flod av meningsfullheter – det är ett liv man inte kan omfatta, men ändå längta till.

Inom utställningens breda palett ryms ett flertal intressanta videofilmer. Lisa Jeannins har redan nämnts, men det dramaturgiskt mest fullgångna verket är nog kanadensaren Marcel Dzamas "A Game of Chess". I det samverkar scenografi, skådespeleri och dans till ett blodigt drama i svart och vitt. Lämpligt nog presenteras filmen i en liten mörklagd biosalong längst ned i konsthallens källare.
      Det är också fascinerande att se René Clairs dadaistiska kortfilm "Entr'acte" från 1924, kanske mest för dess proveniens: Filmen beställdes av Francis Picabia, musiken gjordes av Erik Satie, och agerande var, förutom Picabia, Satie och Clair själv, även Marcel Duchamp och Man Ray. Det är ett tidsdokument som konstnärligt står sig förvånade väl i jämförelse med samtida filmexperiment.

Trots att Karin Mamma Andersson inte medverkar med egna verk i utställningen (hon valde att avstå) finns här ändå nycklar till hennes konstnärskap. Det njutbart ostrukturerade visuella flödet samt kasten mellan humor och allvar, liksom intresset för det subkulturella, är något som känns igen.
      Man skulle kunna kalla det ett outsider-statement i analogi med Gunnar Ekelöfs – som trots medlemskap i Svenska Akademien kallade sig just outsider. Det är inte anknytningen till illustra sällskap som avgör den konstnärliga tillhörigheten, lika lite som påtvingade teman skapar spännande utställningar. Det vet Karin Mamma Andersson, och demonstrerar detta genom att leverera den mest sevärda och trotsigt icketematiska samlingsutställningen i Stockholm just nu.

Stockholm 2013-02-05 © Leif Mattsson

James Ensors citat:
"... förnuftet är konstens fiende. De konstnärer som låter sig styras av förnuftet förlorar all känsla, den mäktiga insikten tynar, ingivelsen utarmas, hjärtat saknar värme, i änden på förnuftets tråd sprattlar den feta dumheten eller pedantens näsa."
(James Ensor, 1860-1949)