Det brukar heta att konsten, om den så förtjänar, har förmågan att leva vidare oberoende, eller bortom, sin upphovsman, i ett slag av konstens evighet. Antagligen bär Ulf Trotzigs bilder på en sådan förmåga. I så fall passar motiven, bildernas innehåll, med eftermälet: de febriga penseldragen, (den uppåtstigande) hettan, blåsten, fåglarna som ständigt fångas i flykten, den tunna färgen – lösgjord till rinnande stråk.

Två veckor före vernissagen på Staffanstorps konsthall avled Ulf Trotzig, 88 år gammal. Av utställningsbilderna att döma är inte det här helt enkelt att greppa. Vad bilderna än avslöjar så är det ingen falnande glöd. Istället för att (med ålderns rätt) servera ett ”hopskrap” från förr är materialet på Staffanstorps konsthall idel färskt – och lika kraftfullt som i de glansigaste av glansdagar.

Den som för sitt inre förmår mixa samman Sigrid Hjerténs expressiva 30-talsmålningar (hennes färgrika ”regnkaskader”) med eldigheten hos Per Kirkeby och gamla kinesiska tuschteckningar torde kunna få en hyfsat klar bild av Trotzigs energibilder.
    Fågeln är en av fantasins katalysatoriska mittpunkter. Metaforerna vimlar i sagan om den återuppståndna fågeln Fenix, i sagan om Ikaros hybrisfärd mot himlen…

"Fågel i rött landskap" © Ulf Trotzig

Själv ville inte Trotzig säga så mycket om sina bilder, inte erbjuda några nycklar till förståelse. För honom var skapandet ”hela tiden ett sökande efter något man inte känner till” – och därmed något i grunden oförklarligt. Samtidigt uttryckte han en frustration över skapandets vedermödor, en frustration väsenskild lättheten hos de målade fåglarna – men ack så typisk för en konstnär: ”Det är lika jävligt idag som för 60 år sedan”.  

Mitt första möte med Ulf Trotzig och hans konst ägde rum på Tomarps kungsgård i Kvidinge för exakt sju år sedan. Jag skrev då (i Helsingborgs Dagblad) om en konstnär för vilken tiden är en skör balanspunkt, om tiden som en exakt tidpunkt – om en ögonblicksskildring av ett språng – men också om en vetskap att sluta i tid, om en känsla för uttryckets fulländning. Tiden i Trotzigs bilder är också materialiserade förvandlingar, en ihållande känsla av ett ”nu eller aldrig”.
    Bilder med en sådan närvaro, så frikopplade den mänskliga förgängligheten, rinner inte utan vidare iväg ut i ett glömskans intet.

Staffanstorp 2013-11-19 © Martin Hägg