Att Hilma af Klints fem målningar i huvudpaviljongen i Giardini framstår som ”mainstream” är knappast någon överdrift. Årets huvudutställning ”Il Palazzo Enciclopedico” ägnas i stor utsträckning åt siarna och särlingarna. Vagns- och senare rammakaren Marino Auritis (1891-1980) drömmodell över ett museum för alla bilder över mänsklig kunskap inleder utställningen i Arsenale. Även i modellskala är det ett överväldigande bygge – ett gigantiskt torn som trots att Auriti lämnade fascismens Italien för USA får framstå som en enväldets önskearkitektur. Utforskarna av det bildassociativa bortanför, inom och utom människan, som Rudolf Steiner och CG Jung välkomnar i Giardini med massiva installationer av teckningar och akvareller, där själens djup och existensens dolda relationer visas.

Årets curator Massimiliano Gioni har inte sparat på krafterna att lyfta fram de personliga och besatta bildmakarna ur historiens mörker. De fungerar förbluffande väl som balanserande faktorer mot det samtida. Många har dessutom verkat både i och utanför konstens sammanhang från tidigt 1900-tal och framåt: (Britterna Aleister Crowley, 1875-1947, och Frieda Harris, 1877-1962, rumänskan Geta Bratescu, f 1926, James Castle, 1899-1977 USA samt Domenico Gnoli, 1933-1970, Italien, Emma Kunz, 1892-1963, Schweiz, Augustin Lesage, 1876-1954, Frankrike, för att nämna några.) En favorit på utställningen är kinesiskan Guo Fengyi (1942-2010), med sina formstarka myllrande pennteckningar av fantasifoster på långsmala silkepapper. En som saknas är dock schweizaren Adolf Wölfli.

© Hilma af Klint, Sverige (Giardini)	Tantramålningar, anonym upphovsman (Giardini)

Delar av Arsenale upplåter Gioni åt Cindy Sherman att installera och sammanställa, och i den här avdelningen framstår det bildencyklopediska bygget som särskilt givande. Utställningsidéer och tankegods i allmänhet smittar pandemiskt. Den inspirerande känsla som Karin Mamma Andersson förmedlade via sin kuraterade utställning på Sven Harrys konstmuseum tidigare i vintras får här sitt logiska svar eller förklarande fortsättning. Konstnärer är särskilt bra på att utifrån sin yrkeskunskap lyfta fram inspiratörer och kolleger. Ett potpurri av konstens hel- och halvfabrikat får i Shermans händer den stadga och det mervärde som ligger immanent i konstnärens faktiska och imaginära skafferi. Här samsas veteraner och etablerade som Enrico Baj, Rosemarie Trockel, Miroslaw Balka med nya bekantskaper. Sherman väcker lusten att för eget bruk rafsa ihop högtidsfotografier från dop, unika och massrepetitiva i samma andetag, samt posörer och transvestiter och ta med sig hem. Årets rika encyklopedi av intryck är således lätt att ta till sig och inspireras vidare av, en energiinjektion efter en lång vinter och kall vår.

Bildmakare som tar/tog sitt personliga uppdrag på djupaste allvar, oberoende en dagsaktuell publik, är fascinerande även om man inte riktigt kan säga att etiketten konst passar alla gånger. Särlingarnas förmåga att skänka sitt ofta monomana uppdrag en närmast religiös dimension oavsett ambitionen skapar ett märkligt kraftfält, som inte förminskas av att uniciteten späds ut av övriga mängden introverta kollegers spår och verksamhet. Nedsidan av detta är dock att det sätter samlandet och sammanställandet av kuriosa i fokus, snarare än ett gestaltande utifrån materialet som inspirationskälla.
     Ed Atkins (f.1982) video som sveper över André Bretons samlingar av konst och trivia är så uppslukande intressant att det konstnärliga tillägget i form av röstpålägg och inklipp ter sig mest som en irriterande bisak. Intressanta installationer av video oh rörlig bild brukar biennalerna ofta bjuda på, så även här. En litet utropstecken i enklare tappning är belgarna Jos De Gruyter (f. 1965) och Harald Thys (f. 1966) animationer som lyfter sitt lågmälda nonsens till en ny nivå.

© Shinro Ohtake, Japan (Giardini)

Tendensen i samtida konsten att såväl kuratorerna som konstnärerna nöjer sig med att visa upp och utpeka är inte alldeles oproblematisk ur betraktarens synvinkel. Ett tillägg måste oftast till, men det riskerar också i sin tur att störa. På biennalens huvudutställning klarar man dock balansgången på grund av mångfalden av bilder som griper in, kommenterar och förstärker varandra. Helhetsintrycket är således positivt med små enskildheter som absoluta höjdpunkter. En sådan är japanen Shinro Ohtakes (f. 1955) ”bibliotek” av scrapbooks (Giardini) en annan är italienskan Carol Ramas (f.1918) akvareller (Arsenale). Bland målarna kan särskilt nämnas polacken Jakub Julian Ziolkowskis (f. 1980) absurda figurationer samt pakistaniern Imran Qureshis (f. 1972) uppdaterade miniatyrmåleri.
     Biennalens särskilda priser för livstidsgärningar går välförtjänt bland annat till österrikiskan Maria Lassnig (f.1919) som deltar med ett måleri, med kroppen som redskap för erfarenheter. Den andra pristagaren är Marisa Merz (f. 1926, Italien).

© Maria Lassnig, Österrike (Giardini)	© Marisa Merz, Italien (Giardini)

De nationella paviljongerna har i år faktiskt svårt att som massa konkurrera med Guionis ”palats” över all världens bilder. Självfallet beror detta också på i vilken ordning som dessa betas av och det kan därför uppstå likheter och skillnader som egentligen inte finns där.
    Lite tragikomisk ställda tillsammans är dock den nordiska Alvar Aalto-paviljongen (Terike Haapoja, Finland) och den danska (Jesper Just) den här gången. Här har man från båda håll vinnlagt sig om att bryta sönder rummens permanenta karaktär och ersatt ljus med mörker. Man har flyttat och murat upp väggar i någon form av fåfäng ambition, osäkert dock vad den syftar åt. Skall man göra det enkelt för sig kan man säga att här pågår sakta inomhusmord av träd och buskar kombinerade med videoinstallationer i mörker med dystopiska inslag, till fromma för natur och mänsklighet. Ställda bredvid varandra blir detta mest bisarrt och upprepande  anemiskt. Till det kan man lägga till Antti Laitinen (finska paviljongens) björkprojekt, där vedklabbar och lösa grenas fogas samman till ”hela” träd.

Den nordiska paviljongen till vänster och den danska till höger

Under pressvisningsdagarna uppstår emellanåt en magi grundad på märklig köbildning vid vissa paviljonger. Således växte myten, på grund av att så få beviljades inträde åt gången, om Frankrikes bidrag i den tyska paviljongen (länderna har för året bytt plats med varandra, kanske en trötthetsreaktion på platsen likt de nordiska ländernas). Det visade sig dock på vernissagedagen att köerna skiftat i längd och det franska bidraget av Anri Sala med musiker kunde därmed slutligen beskådas. Leken mellan engelska ordet ”ravel” och franske kompositören Maurice Ravel fick därmed sin förklaring. Verket som ursprungligen skrevs för Ludwig Wittgensteins bror Paul, pianisten som förlorat högerhanden i första världskriget, uppförs och ljudsätts i tre akter av raveling och unraveling. Huvudrummet är ägnat en magnifik ljudupplevelse i det akustiskt iscensatta rummet, men frågan är om upplevelsen mer handlar om en konsert än om konst. Möjligen räcker dock inte installationen till för en kräsen konsertpublik.

© Sarah Sze (USA:s paviljong)

I amerikanska paviljongen visar Sara Sze en tredelad platsspecifik installation med Cajsa Warg-liknande attityd ("Man tager vad man haver"). Den är dock finkänsligt och sympatiskt genomförd, med sinne för plats och ljus, men känns också som en naturlig slutpunkt för den här typen verk.
     När sedan guld- och silverlejonen utdelats för bästa paviljong, konstnär och yngre konstnär kunde det konstateras att varken Angolas paviljong eller Tino Sehgals (f. 1976, UK) ljudverk fastnat i Omkonsts fotorullar. Ett besök utanför biennalområdena hade inte med någon konsekvens hunnits med – en stor del av de nationella paviljongerna är lokaliserade ute på stan. Därför kan inte paviljongerna sägas få en rättvis behandling här.
     Stressen över detta faktum, och i allmänhet när det gäller att hålla ihop verk och namn på ett tillfredställande vis, känns dock inte så besvärande detta år. Till det bidrar att så många mindre kända namn (ur historien) presenteras och att verken därmed får tala för sig själva på ett givande och visuellt intressant sätt. Relationen med upphovsmannen/kvinnan både bryts, knyts och framhävs via verket på ett konstruktivt sätt.

Venedig 2013-06-05 © Susanna Slöör