Hos Bianca Maria Barmen kommunicerar sagans ytterligheter: grodan och det stora ägget, valen på flickans hjässa, den barbröstade pojken och några svävande sfärer – halvt om halvt i kölvattnet på Alice i Underlandet, Gullivers resor, Bland tomtar och troll…
     Som alla vet är en saga sällan bara en saga lika lite som ett stycke poesi sällan bara förmedlar kunskap om de ting som satts på pränt. Likt ett illustrerat stycke text verkar Barmens bilder vara fyllda av allegorier, metaforer och besjälningar – av ett innehåll tätare än summan av bildens (textens) ingående delar.

Där allvaret finns fungerar sagan som en bomullsmjuk oskuldsbädd – inte kan väl en groda göra någon förnär? Utställningstiteln, Atlanten – jag är mycket lugn nu, erinrar om ett sådant allvar (under ytan), om ett hav som ger och tar, om ett nyligen föreståndet raseri. Egentligen ett citat från en av konstnärens vänner – i gränstrakten mellan sjukt och friskt. Själv tänker jag på en av de svartaste nyhetsrubrikerna för dagen, på ett obarmhärtigt hav som slukat ett oskyldigt passagerarflygplan – om än i ett annat stort hav.

Ett av Bianca Maria Barmens favoritgrepp är framhävandet av den vita, orörda ytan (oskulden, det oförstörda, ofullbordade). Den finns i hennes teckningar (det vita pappret) såväl som i hennes skulpturer (den vita gipsen). Vitheten gör sig särskilt påmind mot galleriets ljusgröna väggparti, på vilket en del av hennes vithet har hängts upp. Ett uttryck för det traditionellt vackra javisst – för sagans små vita egenheter mot en (ögon-) bedövande färgbjärthet. Men vitheten bär också på ofärdighetens katalysatoriska uppslagsrikedom – på vilken betraktaren får lov att bygga vidare.

Lund 2014-04-30 © Martin Hägg