Konsthistoriens ärgade bronsstatyer har, precis som det solkiga marmortemplet, företagit en smakpolisens hierarkiska berg-och-dalbana. Ömsom har konstens patina betraktats som själfullt romantisk, ömsom som ett ytligt artisteri (som dilettantens genväg till konstparnassen).
     Förvisso sjunger även Tacita Deans bilder patinans lov. Genom att, om och om igen, omvandla (ofta upphittade) fotografier till fotogravyrer får hennes bilder en konstlat väderbiten kornighet.
     Men den ytliga patinans fallgrop förefaller konstnären ändå hålla stången: De frekventa anteckningarna (över fotogravyrerna) bär på ett motiviskt, men också självbiografiskt, innehåll. Texten ”Come on swollen foot” (”Limp on”, ”bye, bye swallen foot”…) över ett kuperat landskap (sviten Blind Pan) refererar dels till den grekiska mytologins kringirrande Oidipus (vars namn betyder just svullen fot) och dels till konstnärens egna artritiska fot (illa lämpad för vandring i böljande terräng). Ordet ”Sister” refererar till egna systern med det likaledes grekiskt-mytologiska namnet Antigone – och så vidare.

Förlagan till sviten The Russian Ending är (upphittade) vykort på temat krig, död förstörelse. Bilden av begravningsföljet, av skeppsbrottet och slagfältet, skulle kunna ha varit slutscener i gamla svartvita långfilmer där de hastigt nedtecknade textraderna (som finns även här) får rollen av regi- eller scenanvisningar: ”Neary the end/empty scene/”, ”Camera/pan down to coffin”…
     Anspelningen på spel- och dokumentärfilm är således uppenbar – fotogravyrerna är dessutom ibland stillbilder ur egna filmer. Detta samtidigt som det ständiga tillbakablickandet (patinans upphöjelse av det förflutna) gör konstnärens bilder till pamfletter för det gamla (mot det nya).
    Dean tassar sålunda även runt nostalgin som katten kring het gröt: den svunna Östtyska regeringens parlamentsbyggnad räddar hon till eftervärlden (i Palast) precis som den luggslitna, nötta, lappade och lagade vävtapeten (i Darmstädter Werkblock) – som en gång omgärdade Joseph Beuys installation Block Beuys. Allt inbäddat i fotogravyrens karakteristiska kornighet.
     Detta ständiga smygande runt annars, i våra dagar, så nedgjorda epitet – nostalgi och patina – lockar fram ett slags hatkärlek hos mig som betraktare, Deans bilder är mer än vad de först utger sig för att vara.

Köpenhamn 2014-02-05 © Martin Hägg