Branden förändrade allt – eldsvådan i ateljén hösten 2012 som var nära att kräva konstnären Thomas Henrikssons liv. Efter veckor i koma lyckades han gradvis komma tillbaka till livet igen, och har småningom även kunnat återuppta sitt måleri. Det är naturligtvis svårt att inte läsa in detta livsavgörande trauma i de nu aktuella bilderna; vindlande, rökgrå palettstråksmoln mot sotsvarta fonder talar sitt tydliga språk. Och i bildtitlarna har själva branden fått beteckningen "X" varifrån Henrikssons nya tideräkning startar.

I en ledsagande utställningstext förklarar Henriksson sin syn på måleriet och framför allt då det med abstrakta förtecken.
     "I ren fysisk mening är allt måleri abstrakt men det mest abstrakta måleriet är föreställande", skriver han.
     Och visst dröjer ögonen vid det konkreta och nonfigurativa: vid de kraftfullt pastosa penseldragen, vid de eruptiva färgsjoken, vid de blödande rännilarna. Dessa har onekligen flera associativa nivåer, även figurativa sådana, vilket Henriksson också antyder i sin text.

I det mellanläge där en målning inte längre har rollen av illusoriskt tittskåp, utan själv tar kropp och form i rummet, uppstår något som egentligen ligger bortanför och på en annan nivå än den ikonografiska berättelsen. Vi läser övergången till objekt som ett avsteg, som något som avslöjar bildens innehållsliga skenbarhet.
     Thomas Henriksson låter återkommande sina målningar passera denna illusionens gräns, och i allt högre grad i dessa sena eldmålningar. Det är som om tiden för "måleriskt småprat" är över. Bilderna intar alltmer formen av fysiska objekt, ett slags tredimensionella tecken för vad de representerar eller föreställer. Verklighetens rök och sot blir till bildliga fåror, mänskliga avtryck av händelser och minnen. Sorgens svarta sammetsyta betvingas med gnistbildningar i orange; eldens diminutiva ursprung – en färgklick – förvandlas gradvis till signum för blod och sargad hud. Allt börjar om vid X.

Stockholm 2014-04-30 © Leif Mattsson