| När brunsmörjan åter börjar få fäste i hjärtan hos  människor, styrda av rädsla eller ovilja, behövs Anselms Kiefers måleri kanske  mer än någonsin. Det är en imponerande retrospektiv utställning som visas under  hösten på Royal Academy i London. Här bjuds sorgesånger av det bombastiska  slaget över de brutala övergreppen som även inkluderade den tyska kulturen, möjligen  i sig latent självförgörande, en process infernaliskt utlöst av konstälskande  nazister. Blod och jord, rötter och mörka skogar och en himmel tung som bly.  Anselm Kiefer bor i gränslandet där ruinerna och slaggen ur glömskan potentiellt  kan återfödas i ny form. Termodynamikens lagar där energin övergår i utslätat  brus biter inte på Kiefers alkemistiskt präglade återskapelseprocesser för att  skapa guld av grus.
 
                          
                            |  |  
                            | "Interior", 1981, Oil, acrylic, and paper on canvas, 287.5 x 311 cm © Anselm Kiefer. Photo Collection Stedelijk Museum
 |                            Anselm Kiefers tidiga verk från 1970- och 80-talen är överrumplande  starka trots att de är välkända och hans roll i konstens kanon väl cementerad  och dokumenterad – att se dem samlade i all sin skriande storslagenhet är en upplevelse.  I första rummet visas tidiga akvareller och ”böcker” som han ständigt arbetar  med fyllda med teckningar, målningar och fotografier, uppfordrande till en  läsning utan ord. Därefter kommer slag i slag rum med hans omisskännliga  ”assemblage” till målningar, med bly, halm, böcker, lera, solrosor och aska.
 Innan  formaten börjar dra mot det kolossala finns här intressanta prov på måleriets  mer trevande figurativa naturlyrik, icke obekant mark för många svenska målare.
  Kiefers från början provocerande fotografier och målningar med ”hitlerhälsningen”,  som verktyg och medel för både hågkomst och besvärjelse mot upprepning av detta  historiska trauma, finns självklart representerat. Som första generationens  efterkrigsbarn möttes han av skolans och de vuxnas kompakta tystnad.”Bygg av material som ger vackra ruiner, uppmanade Hitler sin  favoritarkitekt och monsterformatbyggare Albert Speer.” Kiefer verkar även han  bygga utifrån den uppmaningen och låter gärna direkt sina verk passera en rad  nedbrytande processer och långvarig förvaring, som en väg att främmandegöra och  därmed kunna överge dem.
 Förödelsen, förstörelsen och den påtvingande glömskan är  grunden för den kreativa uppbyggnads- och förstörelseprocess som det rytmiska  utbytet mellan elementen (mellan himmel och jord) i evighet bidrar till. Kiefer  påminner oss om de långa perspektivens skrämmande och förtröstansfullt  verksamma krafter.
 
                          
                            |  |  
                            | "Heroic Symbol V", 1970, Oil on canvas, 150 x 260.5 cm © Anselm Kiefer. Photo Collection Wuerth
 |                            Utställningen håller högsta nivå fram till ett  platsspecifikt verk som konstnärer emellan skämtsamt skulle kunna liknas vid  den ”majbrasa” av verk som aldrig fått tillåtelse att lämna ateljén eller  återbördats utan att finna sin mottagare, och som Kiefer här iscensatt som ett  Babels torn för den kreativa glömskan. Här någonstans tar besattheten och den  tvångsmässiga lusten att återskapa – eller lite elakare upprepa sig – över efter  att budskapet redan spikats med tillräckliga argument. Måleriet  är en farligt njutbar och beroendeframkallande drog som lockat fler utövare av  de stora formaten och mustiga materialen i självsvängning.
 
                          
                            |  |  
                            | "The Orders of the Night", 1996, Emulsion, acrylic and shellac on canvas, 356 x 463 cm                            © Anselm Kiefer. Photo copyright Seattle Art Museum |  Kiefer  började tidigt att ”bebo” sina motiv och låta ateljéerna bli storslagna  fundament för verken. Den första vindsateljén omsattes i en mytiskt verkande  serie med utgångspunkt hämtad från såväl kristendom som fornnordisk mytologi.  Fadern, sonen, satan och den heliga anden laddas med Parsifals svärd. Ormen,  eller ängeln (fallen eller ej) tjänar i Kiefers värld som metafor för konstnären  (kreatören och dekonstruktören) som på kulturens altare (otrogen alla  beställare) ständigt offrar sig och ömsar skinn, (därmed tjänande den mer  hoppfulla delen av berättelsen). Konstnären skall söka sanningen genom att  ständigt röra sig i dess närhet. Detta blev det gordiska svärdshugget för att  återlösa den solkade konstnärsmanteln, svärtad av nazisternas konstvurmande,  och därmed rädda kulturen åt efterkrigstidens och framtidens generationer. Det  är Kiefers övertygande hugg, poetiska offer och klagan som så gripande får  fäste och som i efterhand slår följe med mig därifrån.
 London     2014-10-22                      © Susanna Slöör | 
   
        |  "Winter Landscape", 1970, Watercolour, gouache, and graphite pencil on paper, 42.9 x 35.6 cm
 © Anselm Kiefer
 Photo and Image copyright The Metropolitan Museum of Art/Art Resource/Scala, Florence
               |