I år har Konsthögskolans examensutställning för masterstudenter flyttat tillbaka till Konstakademiens hus, efter ett års gästspel på Campus Konradsberg. Och för kandidaternas del är det Konstnärshuset som gäller, där har de intagit alla tillgängliga lokaler, inklusive Loungen.

En genomgående trend bland masterstudenterna är svår att se om man inte skall göra våld på den individualitet som otvivelaktigt finns där. De ambitiösa projekten är många, både de installatoriska och de filmiska. En hel del måleri i en mer utvidgad, poetisk form förekommer också. Överhuvudtaget finns här mycket sökande i gränstrakterna mellan divergerande tekniker, men också ett visst tillbakablickande av både formell och informell art.

© John Bergström Hyldahl (MA) video

De politiska infallsvinklarna spänner över det exklusivt privata till det mer allmängiltigt överblickande. Venus Sabetkars (MA) videoverk omsluter båda aspekterna: från det våldtagna barnet som slår tillbaka, till en intervju med Vladimir Putin.
    Kristofer Hedbergs installation rymmer mer av symboliska referenser i sin uppbyggnad med pseudo-nationalistiska emblem och fanor – ett slags globalkritik i koncentrerad form.
    Även John Bergström Hyldahls mycket professionella film rymmer en omvärldskritik, men kanske mer av ett metafysiskt och stundtals surrealistiskt slag. De flertaliga referenserna till svunnen tid i kombination med det långsamma tilltalet ger vissa associationer till mästaren på området: Roy Andersson.
    Klart komiska poänger har Simon Skutelis monotona uppräkning av jämförbara storleksförhållanden. Hans verk återkommer på flera ställen i utställningen, även som ljudform i trappan mellan utställningens två våningsplan.

© Thomas Hämén (MA) airbrush, tusch	© Anna Liljedal (MA) blandteknik på mdf

Det är fascinerande att följa de många studenter som söker ett poetiskt språk inom det äldsta, och kanske fortfarande mest utmanande, av våra konstnärliga tekniker – måleriet. Här är det svårt att vara innovativ. Men jag blir ändå positivt överraskad av Thomas Häméns lågmält rytmiska tuschmålningar i airbruschteknik, av Anna Liljedals existentiellt kärva blandteknikspaneler och av Britta Perssons fragilt textila bildspråk. Även Rebecka Bebben Andersson och Carolina Billvik kan sägas arbeta med måleri, då som ett mer utvidgat och tillåtande begrepp.
    Annars knyter Billvik kanske mer an till Leontine Arvidssons luftskulpterande, till ett slags immaterialitet av informell tyngdlöshet. Arvidssons skulptur svävar nästan njutningsfullt framför Britta Perssons mer jordbundna, mjuka textilmålningar. Svävandet gäller även Carolina Billviks ljuskänsliga papper, som tycks hållas kvar på jorden av (förnuftets?) ankare.

© Malou da Cunha Bang (KA) tvåkanalig video

Kandidaterna är som vanligt ganska kaxiga i sina konstnärliga tilltal (som om de ännu inte insett livets allvar, och tur är väl det). I Konstnärshusets Stora Galleri bjuds man på flera verk som med lätthet skulle platsat både på Konstakademien, bland masterstudenterna, och på vilket prestigegalleri som helst.
      Jag tänker exempelvis på Liva Isakson Lundins skulptur av stål och fjädrar som lutar sig så varligt emot väggen – ett strålande konstverk, ett stycke bildpoesi i den högre skolan.
      Även Linnea Rygaard tar för sig med ett obrutet självförtroende; med fyra stora kraftfulla, men känsligt utförda, neokonstruktiva målningar spelar hon skjortan av många etablerade målare på konstscenen. Bra jobbat, ta för dig.
      Jacob Holmbergs två manshöga objekt imponerar också – det ena i betong, det andra i glas. På ett mycket intressant sätt spelar de ut fragiliteten mot sin motsats. I ena fallet en skulptur som nästan bara kan anas, så genomskinligt är glaset. I det andra en hård betongplatta i olika mellangrå toner.

© Niki Lindroth von Bahr (KA) animerad film

Flera kandidater har valt video eller animering som konstnärligt medium. Exempelvis visas en film av det senare slaget i Loungen vid entrén. Det är Niki Lindroth von Bahrs tragikomiska animering där huvudrollsinnehavarna har ett slags bastardliknande utseende, någonting mellan kanin och människa. Videon är magnetisk på många sätt, det märks på alla besökare som stannar till. Kanske är det (det förrädiska) barnfilmsliknande språket som drar, kanske är det humorn – en sällan sedd egenskap inom dagens konst.
     Två trappor upp, i Konstnärshusets Lilla Galleri, visar en annan filmare sina projekt – Malou da Cunha Bang. Där är tilltalet mer färglyriskt och bitvis nästan psykedeliskt, i kombination med rent dokumentära inslag.

Förhoppningsvis hittar besökarna av examensutställningar både till Konstakademien och Konstnärshuset. Presentationerna hör intimt samman och kompletterar varandra på många sätt – i den ena ges vad som möjligen saknas i den andra. Man kan knappast påstå att kandidaterna har bågen mindre spänd än masterstudenterna, i vissa fall är det nästan det omvända som gäller.
     Räknar man in båda utställningarna finns här mycken intressant konst med diverse bildspråkliga dialekter. Den är nybakad och sökande, ibland trevande och anspänd, men oftast mycket professionell i sitt genomförande.

Stockholm 2014-05-28 © Leif Mattsson