Med tjugofyra stora och aldrig tidigare visade teckningar önskar Galerie Bel'Art låta oss få uppleva verk av en av våra mer innovativa 1900-talskonstnärer – Lage Lindell. Som målare högst särpräglad och lättigenkännlig genom sin rytmiska signatur och distinkta färgackord. Som tecknare kanske än mer exceptionell genom sin musikaliskt böljande linjeföring – fullständigt exakt mitt i alla approximationer.
     Blyertsstiftet, använt på detta nakna sätt, inbjuder knappast till visuella lögner av populistisk art – det förställer sig inte, eller låtsas. Och då ska man komma ihåg att när flera av dessa lindellska "dagboksblad" blev till var fotorealismen i antågande med slavisk kopiering som mål. Blyertsstiftets slutprodukt skulle intill förväxling likna något annat än det var: ett fotografi. Men denna modeanstrukna trend intresserade knappast Lage Lindell.

Teckning (detalj), ca 1970 © Lage Lindell

Mitt i en dånande och omvälvande samtid, med popkonstens och den cyniska kommersens inträde på kulturscenen, behöll Lage Lindell sin starka position som bildmässig innovatör, sprungen ur seendets historia. Vänsterman var han och tydlig med sina lojaliteter. Men det är sällan det färgar hans bilder; plakatkonsten och den sociala realismen var hans estetiska motpol.
     Thomas Millroth, Sveriges förmodligen bäste Lindellkännare, har skrivit en utmärkt katalogtext, där han obehindrat kastar sig mellan konkreta exempel och mer övergripande resonemang. Att det delvis var jazzen som drev Lindell har Millroth redan tidigare klargjort. Här tillkommer konkreta nedslag och ett flertal exempel på hur Lindell arbetade med sina dagboksteckningar, inför kommande ateljésejour.

På den aktuella utställningen handlar det alltså om tjugofyra stora teckningarsark där mängder av alternativa bildlösningar testas. (Reproduktionerna här är enbart utsnitt av de större arken.) Omtagen och de bildmässiga förskjutningarna är flertaliga, liksom refuseringarna i form av små kryss. Inte i något enskilt fall kan man tala om nonfiguration i egentlig mening. Ursprunget bottnar i det sedda, i ögonblicken av visuell insikt – som sedan manglas och transformeras i tiotals, ibland kanske hundratals varianter.
     En död groda i märklig spasm, pinkande kossor på ängarna, parabolformade båtar mot den gotländska stenstranden. Dagens insamlade "ögongodis" blir hos Lindell till staccatoformer som dansar fram över pappersarken – ett rastlöst ifrågasättande och förfinande av seendet översatt till njutbar ikonografi.

Stockholm 2014-11-05 © Leif Mattsson