Förbluffad rör jag mig genom salarna på Akvarellmuseet. Där hänger inramade konstverk, tätt, tätt i flera rader ovanpå varandra. Alla i olika format och ramar. Inget material och ingen teknik är den andra lik. Montrar med ytterligare verk står mitt på golvet.
     Det tar ett tag innan jag klarar av att fokusera på enskilda verk av denne finländske konstnär. Men så småningom börjar han framträda. Jag ser ett litet finstämt kvinnoporträtt, några träffsäkra teckningar, självporträtt, flödande akvareller och bitska karikatyrer. Polaroidcollage i David Hockneys anda gjorda decennier före Hockney. En hantverksmässig skicklighet och ett gränslöst sökande ligger som en underton i hela utställningen, där sorgen parat sig med humorn.

Installationsvy

Akvarellmuseet har ett ambitiöst program med en kort film till varje utställning. I det här fallet är det ett extra viktigt inslag. Filmen ger en ingång till Olli Lyytikäinen 1949 - 1987, hans liv och hans konst. En bild av en självlärd och självförbrännande konstnär, som inte kom in på den konstnärliga skola han sökt, men som ett antal år senare arbetade där som lärare. Han levde och verkade i den tid, när det politiska 70-talet övergick i det postmodernistiska 80-talet. Han var med i den finska gruppen Skördemännen (1970-77) och tillsammans med dem hade han utställningar både på Kiasma i Helsingfors och Moderna Museet i Stockholm. Han deltog också i Venedigbiennalen 1986.

Efter den första förvirringen finner jag mig småskrattande inför hans tredelade Ankeborgserie (Ankeborgmuseets samlingar), som senare köptes till Moderna museet. Där Kalle Anka sitter i analysfåtöljen och ett flertal ankor i Ankeborg är porträtterade, för att inte säga karikerade. Jag börjar uppskatta den hejdlösa växlingen från högt till lågt i ämnesvalet, även om det är ojämnt.
     Det är fascinerande med en konstnär, som så hämningslöst följer varje infall. Olli Lyytikäinens eget liv till trots, finns det både en glädje, lätthet och generositet i mångfalden av uttryck och gestaltningar. I dessa tider av genomkurerade utställningar med garanterat lika stora verk hängda på snörräta led finns det något befriande i detta virrvarr.

Skärhamn 2014-04-16 © Berit Jonsvik