Lars Göran Nilssons bilder är balansakter där avgrunder flankerar den smala vandringsleden. Från ett nära nog ingenting till ett omslutande av ett tillstånd är steget förvånansvärt kort. Förkastelsens bråddjup skrämmer den obeslutsamme men väcker sökaren. Lars Göran Nilsson har redan tidigt valt det senare – sökandet – som mål och mening.

Orden, tecknen och tingen är bärande delar i Nilssons rumsbyggen. Men denna gång letar sig bokstäverna inte som tidigare ut över väggytorna. Istället har ett antal små figurer i bemålad frigolit fått ingå i den bildmässiga satsbyggnaden – ett slags antihjältar i all sin amorfa bräcklighet.
     Vad kan väl en spröd frigolitfigur göra för heroiska storverk? Det är just det som är poängen: inga alls. Att polemisera i tysthet och sätta sin egen litenhet som skala är humant nog. Genom att bjuda in språklösheten i överförd form – tiggarna, de utstötta, noll-människorna – som samtalspartners uppstår en bildlig jämlikhet som inte bygger på jämförelser. Det är den oglamorösa roll frigolitgestalterna här i all sin ödmjukhet iklär sig.

I en bibringad utställningstext markerar Lars Göran Nilsson sin position. "Jag har inget ärende", förklarar han – ett nyktert och sympatiskt ställningstagande i en tid när så många konstnärer attraheras av domptörens och makthavarens roll. Men makt leder inte sällan in i skenvärldar av mental blind- och dövhet. Endast den utan maktanspråk har möjlighet att i sanning kunna förändra och påverka. Och påverkan bör nog ske, som i Lars Göran Nilssons fall, i ödmjukhet inför uppdragets känsliga art.

Att förlösa det måleriska språket och ge tilltalet tyngd är en evighetsuppgift för var konstnär, ett slags Sisyfosarbete. Men Nilsson tycks ha uthållighet nog. Han driver färgens och formens lyriska potential intill upplösning, men färg och form blir aldrig självändamål. Målet är språket, inte materialet. Kanske är det där hans bilder skiljer sig från mycket av dagens informella måleri.
    Med ett lågmält sökande inom bildspråkliga utposter och en tydlig syftning mot det eteriska tar naturligtvis Lars Göran Nilsson vissa konstnärliga risker. Men valet tycks ändå ganska enkelt; det är inte så mycket fråga om ett vågspel som om en ren nödvändighet.

Stockholm 2014-02-26 © Leif Mattsson