Mitt i Örebros konsthall visas Silphium, en drygt tjugo minuter lång film som kretsar kring minnet av en medicinalväxt med aborterande egenskaper som under antiken gav den romerska kolonin Cyrene rikedom och blomning. Rovdriften ledde till att den utplånades och den finns i dag bevarad endast som bild på mynt som arkeologerna funnit.
     Språnget från minnets gudinna Mnemosyne, som på latin kom att heta Moneta, till money, Müntze, mynt eller pengar gör att den mångskiktade berättelsen hamnar rätt i den gamla banklokalen.
     Från växten silphium studsar filmens flöde som i en mindmap mot teman kring att bevara och förstöra, samla och arkivera, kontrollera och övervaka – kring vems historia som berättas och på vilket sätt. Fragment från Stasimuseet i Berlin varvas med uppradade fynd från Vetenskapsmuseet i Trondheim. Hans Holbeins målning Ambassadörerna från 1533 filmas i avsmalnande vinkel så att dödskallen får en framträdande plats.

Glömskan och minnet är en röd tråd i Lina Selanders arbeten – men likaså kontrollen över våra minnen. Kanske därav den elegiska stämningen som förenar hennes oftast snåriga och svartvita filmer som inte tillåts blomma ut till högljudda toner. Ljud, ord och bild flätas samman, historiska filmcitat är inklippta.
     Jag fastnar för scenerna ur Dziga Vertovs propagandistiska filmer, hyllningar till det unga Sovjetunionen som politiskt system, bullrande storslagna scener om kraftverksbygge, gruvindustri och vattenkraft som människor i alla åldrar matades med ännu långt efter andra världskrigets slut även i Sovjets politiska granndiktaturer. Vertovs vision om ljus och elektricitet vänds i Selanders film ”Lenin`s Lamp Glows in the Peasant´s Hut” till undergång genom kopplingen till Tjernobyl och sekvenserna från Pripjat, den idag övergivna staden byggd för kärnkraftverkets arbetare.

De andra filmerna på utställningen för en dialog med varandra. Både fysiskt och konceptuellt belyser de konstnärens frågeställningar kring relationen mellan bild och tid, kring seende som både synliggör och osynliggör. Problematiseringen av filmen som medium, av autenticitet, av erfarenhet och avtryck öppnar hisnande kopplingar och perspektiv som flätas samman med öm varsamhet, med tålmodig hantverksmässighet och perfektion som drivfjädrar.
     Projekten har slukat tid. Det har inneburit forskning i arkiv och på historiskt och medialt omskrivna platser med resor som varit emotionellt och politiskt viktiga. Nu väntar utmaningen att representera Sverige på kommande Venedigbiennal med en separatutställning.

Örebro 2014-11-25 © Kristina Maria Mezei