Allmänljuset är dämpat, stämningen dramatisk, närmast teatral. Spadat spotljus lyfter de fem målningarna tills de tycks sväva en bit ut från de ärrade väggarna. Koncentration i måleriskt utförande har vi sett tidigare hos Kristoffer Zetterstrand, men här inbjuder själva presentationsformen till fördjupat fokus på vart enskilt verk.

Kristoffer Zetterstrand bygger mödosamt upp sina ofta konsthistoriskt refererande världar i avancerade 3D-program. Där kan han vrida och vända på scenerierna, sätta nytt ljus och experimentera med anomalier och anakronismer.
      Som när en cartoonartad soptunna och modernt klotter dyker upp på en bakgård av Pieter de Hooch, en av Vermeers samtida. Scenen har Zetterstrand studerat noga via en egentillverkad 3D-modell. Han har tagit reda på exakt var i Delft bakgården måste varit belägen, placerat in kyrkan i bakgrunden, gjort en uppskattning av vilken tid på dygnet scenen avser skildra (med hjälp av skuggornas utseenden). Utifrån denna överväldigande informationsmängd har han sedan målat sin minutiöst utförda parafras innehållande mängder av såväl samtidskomiska som konsthistoriska inslag.

Zetterstrands målningar går inte att missta för fotografier när man ställs inför dem i verkligheten. Till det är de alltför medvetet taktila. Nedskalade som här förloras till viss del det bärande elementet av måleriskt hantverkskunnande, något som uppenbarligen ligger Zetterstrand varmt om hjärtat.
      Men vad som inte försvinner är det kärleksfulla refererandet till generationer av respekterade föregångare. Dolt i i dukarnas myllrande detaljvärldar finns mängder av konsthistorisk "flaskpost".

En av de allra underfundigaste referenserna finner man i målningen "The Mirror" där Zetterstrand vänt ut och in på Velázquez berömda verk "Las Meninas". I förgrunden ser man ryggtavlan av den målande mästaren liksom baksidan av den avporträtterade prinsessan Margarita Teresa samt hovdamerna. I mitten syns det som skulle kunna var Velázquez verk, men här tycks det i stället röra sig om en spegel. Själva målningen bör då vara dold i mörkret till vänster.
     En annan kärleksfull referens finner man i "The Summoner", där den kostymklädde mannen kompletterar sitt illusoriska tittskåp genom att på låtsasväggen pensla fram en miniatyrlik Philip Guston-målning.

I någon mån kan man påstå att denna presentation visar en Zetterstrand med en avtagande vilja till kortsiktigt ironiska poänger. Borta är de pixlade dataspelsvärldarna, kvar finns ett mer ömsint intresse för den flyktiga tiden – den konsthistoriska såväl som den rent privata.   

Stockholm 2014-12-09 © Leif Mattsson