Hans Anderssons utställning på Lars Bohman Gallery är en berättelse om rörelser både i ett kosmos och i ett medvetande; både i monumentala format och mer intima. I det ackordet kan man förnimma en klang från de tidiga modernisterna Malevitjs eller Kandinskys kosmisk-psykiska projekt.
     Hantverket i Hans Anderssons taktila blandtekniker är lika maniskt minutiöst som subtilt. I de stora formaten råder ett oändligt myller av överskärande cirklar/sfärer i metalliska skiftningar och i varje cirkelform knippen av febrilt rusande blyertslinjer vars geometri skapar ett virrvarr av oöverskådliga rum. En makro- eller mikrokosmisk ursubstans? Allt utspelar sig på en grund av grova papperskassar, färgen är företrädesvis Tip-ex. Här pågår skapelsen som i spekulationerna i den försokratiska naturfilosofin, i Ramon Lulls eller Leibniz esoterism.

Detalj ur ovanstående verk © Hans Andersson. Foto Daniel Andersson

Några verk expanderar i gallerirummet: en av de monumentala bilderna lutar sig dramatiskt över betraktaren och kurvan från ett snitt i papperet återkommer i en stav av silverpatinerad brons som ligger ute på golvet.
      I de mindre formaten är de klippta papperen klistrade ovanpå varandra i lager på lager: färgade triangulära pappersbitar varvade med grova, ibland fläckade ark och fotografiers baksidor. Mellan lagren bildas hemlighetsfulla fickor: en arkeologi av något dolt, bortvänt, sakralt, bortträngt i det privata eller kollektiva minnet. Collagen har ibland hängts med ena långsidan mot väggen så att de skjuter ut i rummet: på baksidan blottas fotografiernas framsida, kontaktkopior från kulturrevolutionens Kina, liksom mödosamma erinringar av en dunkel avlägsenhet; hermetiska samband.

Bildernas introverta psykiska processer skiljer dem från Kurt Schwitters Merz-collages som de annars vid första anblicken kan likna. Men det är knappast ett dilemma för Hans Anderssons eklekticism talar omisskännligen med en alldeles egen dialekt i den postmoderna tidens bländverk. De fattiga, obsoleta materialens Arte Povera ger Hans Anderssons andliga ansats en konkret förankring i det materiella som närmar sig en visionär Art Brut, och han deltar så i en rörelse som på senare tid fått en ny aktualitet – strömkantringen var påtaglig till exempel i Massimiliano Gionis utställning på Venedigbiennalen 2013.

Stockholm 2015-01-21 © Peter Cornell