Naturen i bild bär onekligen på en barlast – en (inte nödvändigtvis negativ) ryggsäck av förkroppsligade känslotillstånd. Första bästa granskog, en måne i skymning eller ett solglittrigt hav och associationerna riskerar löpa amok – kanske mot John Bauers tomtemyllrande sagovärld eller Axeli Gallen-Kallelas nationalistiska väldighet, kanske mot en idylliskt behaglig semestertripp à la Monet eller P S Krøyer. Panteism eller skräck, romantik eller skönhet, you name it.

I förhållande till ovannämnda måste jag säga att tilltalet i Ann Bloms natur överraskar. Hennes flödigt närvarande panoramor synes i det närmaste omintetgöra naturavbildningens nedärvda känslofilter till förmån för ”en natur som natur”. Således har jag svårt att tänka mig dolda tomtar och troll i hennes dimslöjor. Än mindre lämpar sig hennes panoramor för ett nyligen utslaget kärlekspars inväntande av solnedgången.
    Finns här ändå ett mysterium är det av polisiärt vetenskapligt slag; kanske undersökningen av misstanken om ett mord eller sökandet efter en bortirrad svampplockare. Någonting att exakt mäta, ta prover av, analysera, fastställa.

"En i skogen som inte ska hem I", 122x245cm, olja på pannå 2012-14 © Ann Blom

Det mest ogenomträngliga, den svartaste av murriga bilder, klingar också som mest ödesdigert: En i skogen som inte ska hem I. Varför inte hem? Vilken lockelse bär förvillelsen in i grenar så täta att ljuset nästan helt uppslukats? Knappast ett frivilligt kvardröjande.
    Allra vassast är realismnålen i hennes i hinterglas-målningar. En plexiglasskiva bemålad både på in- och utsidan ger skogssammelsuriet (träd, grenar, vattendrag, dött och levande) i Fogdevägen ett konkret närvarande djup. Ett kallt och ruggigt, kaotiskt och samtidigt avmystifierat igenkännbart typlandskap.  

Men Ann Blom överraskar också på ett annat sätt. På näthinnan fanns för mig en mycket mer figurativt färgrik konstnär. Gärna med poserande barn i skarpt koloristisk kontrast – annars något annat konturskarpt, en stubbe eller ett spontanistiskt linjespel.
    Med utställningen ”Hopmarken” har Ann Blom på så sätt hittat fram till nuet, till det icke tidsbundna, till avbilden utan omvägar, till obefläckelsens tabula rasa. Ett nytt avstamp skulle man också kunna säga.

Malmö 2015-01-14 © Martin Hägg